Tillbaka till hemsidan

*

Människans biologiska härstamning

Teorin om Vattenapan

Människan är en allsidig varelse som kunnat anpassa sig till alla slag av miljöer. Här exempelvis Karin Molin vid Medelhavet.Gryning.

Vår – människans – härstamning är en mycket viktig fråga. Den är fundamental i alla frågor som gäller hur vi ska se på och tolka oss själva. Den är grundläggande för all medicinsk och sociologisk vetenskap, till exempel. För all historisk vetenskap självklart men också för aktuella frågor som hur vi ska förhålla oss till djur i allmänhet och vår närmaste släktingar aporna i synnerhet. Inte minst är den fundamental och avgörande för frågor om vår föda.
Är vi i grunden vegetarianer eller köttätare? Eller är vi i grunden veganer? Eller något helt annat? Att kor och andra nötkratur är vegetarianer torde de flesta veta, att hundar behöver hundmat, kattor kattmat, fiskar fiskmat, grisar grismat osv är självklart. Alla dessa djur äter inte endast detta - de är också utformade, skapade av denna föda. Du blir vad du äter och du blev vad du åt. Men vad är människomat? Egentligen. Vad var det för slags föda, vad var de inre betingelser, som utformade oss en gång i tidernas begynnelse och bidrog till vår omvandling från en djurart till en annan. Den medicinska vetenskapen kan naturligtvis säga oss detta. Eller kan den det? Det är märkligt, men det är ingen avgjord fråga. Inte alls. Allätare brukar vara svaret, andra gånger är vi i grunden köttätare. Nej, menar andra och hänvisar till aporna: vi är i grunden vegetarianer. Men vad innebär det? Vi har ju omvandlats från apor till människor just på grund av en annan föda. Och vad innebär det att vara allätare? Vad är alltså människoföda?
En annan fråga som hänger ihop med denna är om vi till vår natur, födsel och ohejdad vana är jägare av storvilt, om vi därmed är våldsbenägna rovdjur. Är vi det? Eller något helt annat? Vad är vår grundläggande kultur? Om man nu kan tala om något sådant.

Hur kom det sig att vi började gå upprätt på två ben? Tappade pälsen och svansen? Fick underhudsfett och började kunna svettas, gråta och skratta, tala, dansa och sjunga? Och blev så långlivade och långa överhuvudtaget jämfört med aporna. Ja, om frågan om vår fysiska härstamning är en fråga för kosmologin och kosmologerna, så är vår biologiska härstamning en fråga för antropologin och antropologerna. Som vanligt finns olika och helt motsatta synsätt. Kanske just för att frågorna är så fundamentala.


Här Karin Molin och författaren på fruset vatten i november månad, i soluppgången och tjugo grader kallt, någon mil uppefter Vistasdalen. Till vänster Kebnekajsemassivet.

Svaren på en del av dessa frågor ges i "Särtryck ur Upsala Simsällskap 200 år". Den är skriven av professor K.E. Fichtelius, pensionerad professor i medicin.
Först dock en intervju med vår närmaste släkting, hembygds- och släktforskaren kusin Cosmo:
Hur tusan kunde ni som är så små, spinkiga, håriga, klumpigt fyrbenta, utan varje takt eller ton kunna förvandlas till människor? I en sämre miljö än den ni kom ifrån, ute i en gräsöken - på en savann - med ännu mindre och sämre kvalité av frukt & grönt och annan föda, utan vatten och med lite skydd mot solen? Förvandlas till köttätare och kannibaler, som en del menar?

Kusin Cosmo: Kom loss, vet jaah. Nej, nej!! Vi gick inte ned till havet, dumbom. Men de som gick ned till vattnet , blev människor!



Cosmo: Nej, nej!! Vi gick inte direkt ned på savannen, dumbom. När djungeln glesnade ut och blev till gräsöken, till savann, stannade vi inte kvar där. Naturligtvis inte. Varför skulle vi ha gjort det? Vi skulle ha dött direkt. De som inte flyttade till en grönare djungel som jag, de som inte kunde det, de som bodde i dalgångar, på öar etc. antingen omkom de av svält eller andra umbäranden eller så flyttade de ned till havsstranden. Precis som tusenden andra djur. Men till skillnad mot de som ännu lever kvar i havet (valar, sälar, delfiner osv.) så stannade dom kvar där i sin nya miljö i miljoner år, vad jag vet. På havsstranden alltså. Dom trivs tydligen där än idag. Inte minst barnen har jag sett.

Men i vilket fall, då de stod där ute i vattnet, i vågorna, började de att gå på bakbenen och höll balansen riktigt bra. Dom vinglade omkring en hel del först, men vattnet hjälpte tydligen till att hålla dem upprätt. Annars fick de kallsupar. De började simma, t.o.m under vattnet. De tappade pälsen alltmer, blev allt naknare, såg alltmer anskrämliga ut, som ...fiskar. Eller sjölejon, tyckte en del. Kanske som sälar eller delfiner, tyckte andra. De blev strömlinjeformade på något sätt. Tjockare på vissa ställen, särskilt kvinnorna och barnen. Långt hår på huvudet, stora huvuden också.

Huvaligen. Men sen då. Vad gjorde de? Vad hände?
De kom på hur man gör upp eld, började halstra fisk och skaldjur, blev allt dummare och fulare tyckte vi, de började alltmer lita på babblet som kom ur munnen. Näsorna, hakorna, örona, ögona blev konstiga. Och munnen. Svansen, ja den bara försvann. Sötvatten hade de gott om då de bodde vid flodmynningar så de kunde tydligen svettas och gråta hur mycket de ville. Havsvågorna inspirerade dem tydligen att börja nynna och sjunga, hålla takten - ja snart tala med sig själv och andra. De sjöng och dansade hela nätterna ibland. Eller berättade för varann, vad dom nu hade att säga... Eller också satt de tysta och tittade in i sina eldar...

Sina TV-apparater menar du? (Cosmo svara inte på denna dumma kommentar, utan fortsätter):
Ja, det hände konstiga saker, de började bli helt annorlunda i den nya miljön. De levde enbart på frukt, gröna saker och fisk, snäckor, krabbor och sådant som de hittade i havet. En del halstrade, stekte eller kokade de i elden, annat åt de direkt. Dom började odla i vattnet också. Gröna goda groddar. Ritade konstiga figurer i sanden. Gjorde sig nålar av fiskben, tillverkade nät, spjut, knivar, båtar, flottar, kojor. En massa saker. Den nya födan och nya miljön omformade dom tydligen helt och hållet. När dom sedan kom tillbaka, - havvsnivån höjde sig helt plötsligt - gick de upp på land och ut på savannen. Och såg ganska vilsna ut. Lite rädda. Men då var dom förstås inte som vi apor längre. De kallade sig människor.

Verkligen?
Tyvärr tycktes de sedan glömma sin tidigare kultur, började jaga oskyldiga djur på savannen och i djungeln - även oss jagade de - och åt upp. Riktiga rovdjur blev de. Kom i dåligt sällskap.

Avslutar kusin Cosmo med en beklagande min och skakar på huvudet.

Här nu särtrycket ifråga.

Särtryck ur Upsala Simsällskap 200 år

Ett urgammalt sällskap av simmare

En apsläkting

Av Karl-Erik Fichtelius

*



Ända sedan Charles Darwin kom med sin bok om arternas uppkomst har bildade människor haft svårt att förneka att människan med all sannolikhet härstammar från en apliknande förfäder. Under de senaste decennierna har molekylärbiologerna allt mer övertygande visat att människan är mycket nära släkt med schimpans och gorilla, mycket mer släkt med dessa två arter an vad dessa är släkt med orangutang. Vår närmaste kusin är schimpansen, som delar 98,4% av ärftlighetssubstansen, DNA, med oss. Inte nog med det. Molekylärbiologerna har också kunnat uttala sig om när vår skilsmässa från en gemensam apförfader ägde rum - någon gång för 6 till 8 miljoner år sedan (ref. 1-2).

De ännu dominerande akademiska antropologerna vill förklara skilsmässan med att skogarna, där vår gemensamma förfader eller urmoder levde, började torka ut. De som senare skulle utvecklas till människornas föregångare tog den nya biotopen, de glesnande skogarna, savannen, i besittning (ref. 3-6).

Men det finns ett alternativt förslag, strandapeteorin. Vid den tropiska havsstranden, någonstans mellan Afrika och Asien, överlevde den apstam eller de apstammar som så småningom skulle utvecklas till den moderna människan, homo sapiens. Denna teori grundar sig framför allt pa en jämförelse av vattenanpassningen hos människan jämfört med den hos andra vattenlevande däggdjur och hos vara kusiner, gorilla och schimpans (ref. 7-15).

Vattenapeargumenten
Här följer en kort sammanfattning av vattenapeargumenten:

1. Tvåbentheten

Redan för 3,5 miljoner år sedan var förmänniskorna uppe på två ben. De savanntroende har stora svårigheter att förklara detta. De vattenfrälsta som tror på dopet har det lättare. Med stöd av vattnet kunde den armhängande apan först stå rak, och allt eftersom balansen blev bättre kunde hon utnyttja sin nyvunna förmåga även på stranden. Den uträtning av vinkeln mellan ryggraden och lårbenen, som tvåbentheten förutsätter, finner vi hos andra däggdjur som blivit och förblivit vattenlevande.

2. Simförmågan

Att människan har en exceptionellt god förmåga att simma behöver jag inte framhålla för en simklubbs medlemmar. Denna förmåga tyder på att det under långa tider funnits ett urvalstryck som favoriserat duktiga simmare, ungefär som att trapetskonstnärernas prestationer tyder pa att våra förfäder varit armhängande apor för länge, länge sedan. De iakttagelser som gjorts på spädbarn vid s.k. babysimning är mycket imponerande i evolutionsbiologiskt sammanhang.

3. Dykreaktionen

Dykande däggdjur och fåglar har utvecklat en serie fysiologiska reaktioner, som gör att de kan vara under vattnet långa stunder. Reaktionerna utlöses då det dykande djurets huvud kommer under vatten. Människan har klart utvecklade sådana reaktioner, och på de punkter man kunnat göra direkta jämförelser mellan oss och vara kusiner, gorilla och schimpans, råder ingen tvekan; människan är en dykande apa.

4. Kontrollerad andning och nedvandring av struphuvudet

Jämfört med däggdjur pa land har människan en mycket väl kontrollerad andning, med snabb inandning och långsam utandning. Vi påminner om vattenlevande däggdjur på den punkten. Denna kontrollerade andning är också en förutsättning för människans talförmåga. Utan denna typ av andning skulle vi vara lika dåliga att dyka eller att uttrycka oss med hjälp av Ijud som gorilla och schimpans.

Att andas genom munnen är en klar fördel för den människa som behöver luft snabbt. Dykande däggdjur klarar sig bra genom att andas genom näsan, som också kan stångas effektivt. Olika arter finner olika lösningar på samma problem. Vi kan stänga munnen men kan också vid behov, då vi sväljer något, stänga luftvägarna bakifrån. En förutsättning för stängningen av luftvägarna bakifrån är nedvand ringen av struphuvudet. Sjökor och sjölejon har gjort som vi, men inga landdjur.

5. Nakenheten

En av de allvarligaste svagheterna med savannteorien är att det inte finns något annat exempel på att ett däggdjur på savannen har lagt sig till med nakenhet. Solen Iyser lika varmt på alla savanninnevånarna. Och har är ett lika omistligt skydd mot stark värme som mot stark kyla. Arabiska nomadfolk tillämpar samma princip när de döljer sina kroppar i fotsida dräkter och burnuser.

Förlusten av hårbeklädnad, av pals, är däremot ett karaktäristiskt drag hos många vattenlevande däggdjur, t.ex. valar, dugonger och manateer och flodhästar. Ju längre ett vattendjur har vistats i vattnet, desto totalare är hårförlusten. Till hälften vattenlevande däggdjur som lever i kallt och tempererat klimat har behållit pälsen för att kunna behålla värmen på land; sälar, uttrar, bävrar.

Pälsen förlorar under vatten sin originalfunktion att hålla kroppen varm. Motståndet under vatten vid simning minskas av hårlösheten. När började Uppsala-simmarna raka sig för att det skulle gå fortare?

6. Underhudsfettet

Människan är strömlinjeformad jämfört med aporna. Våra för simning passande kurvor har vi tack vare underhudsfettet, som människoaporna och andra helt landlevande djur saknar. Det är välkänt att varmblodiga vattenlevande djur har just underhudsfettet väl utvecklat till ett jämnt utbrett isolerande lager som minskar värmeförlusterna. Fettet ersätter eller kompletterar på detta sätt pälsen.

Redan under fosterlivet, någon gång efter 30:e veckan, lägger sig fostret till med underhudsfett, och det nyfödda barnet är som bekant välpolstrat och därför relativt lättflytande och köldtåligt. Hur skulle vi som art haft råd med något så opraktiskt och svårt att kånka omkring med som en svårgreppad och onödigt tung unge, om vi varit kvar pa land hela tiden? Utan en vattenlevande period i var utveckling hade nog nyfödda människobarn varit lika skinntorra och magra som gorillaungar och schimpansungar och alla andra apungar.

7. Salt- och vattenbalans

Djur som riskerar att råka ut för saltbrist visar ett karakteristiskt beteende: Då saltbrist föreligger gör de allt för att få i sig salt, och då de lyckas med detta visar de stor upphetsning, och då de mättat sitt saltbehov slappar de av som efter en orgasm. Människan har ingen liknande reaktion. I Västerlandet äter många av oss 10 gånger mer salt än vi behöver. Denna brist på känsla för saltmättnad är märklig hos ett djur som antas ha utvecklats på savannen, men kan förklaras med havsstrandteorin. I en diet av havsprodukter smakar det mesta salt men kan för den skull inte förkastas som föda. En följdriktig anpassning är att tillåta högt saltintag och i stället finna vägar för att göra sig av med överflödet. Havslevande djur gör så.

Människans svettning, som innebär saltförlust, är lika unik som tvåbentheten. Den är mer än svårförenlig med savannteorin. Ymnig svettning ger risk för saltbrist och vattenbrist med allt vad det kan innebära: kramper och medvetandeförlust, allt välkända symptom hos gruvarbetare. En professor i hudens sjukdomar har karakteriserat utvecklingen av människans svettkörtlar som ett märkligt biologiskt misstag. Självklart är det inte något misstag, det är bara att vi haft svårt och fortfarande har svårt att förklara förhållandet.

Människans svett innehåller lägre koncentration av salt än blod och andra kroppsvätskor och i detta förhållande skymtar en förklaring till vårt unika svettande: Under vattenapetiden behövde vi göra oss av med överflödigt salt - och till detta använde vi de relativt få svettkörtlar vi red an hade, och utvecklade fler av samma sort.

När människan sedan hamnade på land och på savannen fick ökat behov av avkylning, så passade svettproduktion bra förutsatt att salthalten minskade till att ligga under kroppsvätskornas salthalt. Först alltså saltexport, sedan avkylning utan allt för stora saltförluster. Om svetten var saltare hos förmänniskan vet vi emellertid inget om.

Liksom människan inte har förmåga att känna av hur mycket salt hon behöver så har hon heller ingen förmåga att rätt känna av hur törstig hon är - allmänt omvittnat bland maratonlöpare. Hennes förmåga att snabbt få i sig vatten är mer att jämföra med vattenlevande än landlevande däggdjurs, likaså hennes förmåga att spara på vatten genom att koncentrera urinen och att minska vattenkoncentrationen i avföringen. En vattenförlust på 10% kan vara fatal för en människa, medan de flesta landdäggdjur kan återhämta sig efter en förlust på 20%.

8. Kvinnans anatomi

Ammande unga mödrar har runda, fettpolstrade och fasta bröst. Förmänniskornas mödrar bar förmodligen med sig sina barn överallt och gav de riktigt små mat varannan timme, när barnen var hungriga. Det behövs inte mycket fantasi för att första att mamman ofta blev tvungen att amma sitt barn ute i vattnet, och att detta medförde stora fördelar i form av tids- och energivinster. Barn med mammor som hade lite bättre fettpolster kring bröstvårtan än andra mammor kunde bättre undvika att få i sig vatten tillsammans med mjölken än andra barn och hade större chans att överleva.

Att gorilla och schimpans har ynkliga bröst jämfört med kvinnor är uppenbart. Att vi liknar sjökon i detta avseende är antagligen ingen tillfällighet. Kvinnans yttre könsorgan är bättre lämpade att hindra vatten att tränga in än motsvarande organ hos gorilla och schimpans. Hon har välutvecklade stora blygdläppar Hos gorilla och schimpans tillbakabildas de stora blygdläpparna så att de små blygdläpparna blir tydligt synliga. Människan har tvärgående veck i slidan. Våra kusiner är mindre välutvecklade i detta avseende Människan har mödomshinna, de andra två ej. Slidan hos tandvalar, sälar och hos dugong är lång och veckad och dessa djur har en väl utvecklad mödomshinna jämfört med landlevande djur. Man har antagit att dessa arrangemang finns där som ett hinder för vatten att tränga in.

9. Hjärnstorleken

Människans större hjärnstorlek jämfört med våra nära släktingars hjärnstorlek har anförts som ett argument för vattenapeteorin. En rimlig förutsättning för starten av var hjärnans tlllväxt var den rikliga tillgången till viktiga kalorier, framför allt fett av en viss sammansättning, som fanns och finns lättillgänglig i gränskiktet mellan vatten och land i tropikerna - men inte på savannen. Detta talar starkt för att strandapeperioden sträcker sig mycket längre fram i tiden än vad den ursprungliga vattenapeteorin förutsätter, nämligen till och under den period då förmänniskans hjärna verkligen växte i storlek, de senaste två årmiljonerna. Se nästa avsnitt!


När och var?


Det enda av vattenapeargumenten som framgår klart av fossil är tvåbentheten, som fanns utvecklad for 3,5 miljoner år sedan. Detta talar for att det viktiga som hände, det som inledde vattenanpassningen, ägde rum innan dess. Flera olika scenarier för vattenanpassningen har föreslagits. En trolig plats för skilsmässan från våra kusiner gorilla och schimpans är Ostafrika, där man funnit de tidigaste fossilen efter förmänniskan. Här svämmade havet in över de tropiska skogarna i samband med en sammanstötning mellan tre kontinenter - just där och vid "rätt" tid. Det som nu kallas Danakil-alperna var för 6 miljoner år sedan en stor ö i Röda havet. En fantasifull forskare beskriver den som en slags mänsklighetens Galapagos. Vid olika epoker kan on ha haft fast förbindelse med övriga Afrika. Först vandrade de förmänniskor över som hittats som Australopithecus afarensis, Lucy. Vid nästa tillfälle, for 2 miljoner år sedan, vandrade de blivande Homo habilis över. Och till sist, for 1,5 miljon år sedan, kom de som gav upphov till Homo erectus. Det kan också hända att de som slutligen gav upphov till Homo sapiens höll sig kvar ute i havet ända till för 200 000 år sedan och lämnade fossil efter sig vid Sydafrikas kust för I20 000 år sedan. De senaste genetiska pusselbitarna som molekylärbiologerna hämtat fram kan tolkas så. (Se ref.!)

Savannapa eller vattenapa?

Att sätta savannteorien mot vattenteorien är helt visst att förenkla, men en sådan förenkling kan rättfärdigas. Varje miljö utsätter arterna for en rad urvalstryck vars enskilda betydelse är svår att utvärdera. Men tänkbara miljöer, var och en innehållande många urvalstryck, kan utmålas med relativt god säkerhet; djungel, savann, havsstrand, hav, sötvatten, taiga, tundra, fjäll osv. Att människans föregångare en gång levde i tropisk regnskog tycks vi vara överens om. Vad finns att välja på för den fortsatta utvecklingen - glesnande skog och savann eller strand av något slag är vad som gäller i dag.

Själv är jag, och många med mig utanför de ledande antropologikretsarna, övertygad om att människan är mer vattenanpassad än sina närmaste släktingar. I denna fråga kan vi vetenskapligt stå på fast grund och behöver inte ägna oss åt gissningar; nu levande människor och gorillor och schimpanser finns tillgängliga för jämförande studier. En del jämförelser är redan gjorda, och fler finns att göra för att övertyga tvivlarna. När vi väl kommit överens om att människan är mer vattenanpassad an sina kusiner kan vi fortsätta att "gräla" om när och var denna anpassning kan ha ägt rum och vad den kan ha betytt bredvid andra anpassningar under människoblivandet, som, det måste även en medlem av "vattenapeklubben" inse, ägde rum också i glesnande skog och på savannen.

Vad som än hände då förmänniskorna skilde sig från sina släktingar, så var det några få individer, som isolerades någonstans i en miljö, som ställde stora och annorlunda krav. Det är i sådana isolat som artbildningen kan skjuta fart. Om havsstranden inte duger så kom med något bättre!

Länge leve Upsala Simsällskap!


Referenser

1. Grihbin,J., Cherfas,J., (1982) The monkey puzzle. Bodley Head.
2 . Sarich, V. M., ( 1980) Molecular clocks and hominoid evolution after l 2 years. American]ournal of Physical Anthropology. vol. 52.
3. Leakey, R., Lewin, R., (1992) Origins reconsidered. In search of what makes us human. Doubleday.
4.Johanson, D.,Johanson, L., Blake, E., (1994) Ancestors. In search of human origins. Villard Books.
5 . Leakey, R., (1995) Hur människan blev till. Natur och Kultur.
6.Jones, S., Martin, R., Pilbeam, D., (1992) The Camhridge Encyklopedia of Human Evolution.
7. Hardy, A., (1960) New Scientist. 7.
8. Hardy, A., (1960) The Listener, BBC, 63.
9. Morgan, E., (1972) Kvinnans nedkomst. Forum.
10. Morgan, E., (1983) Vattenapan. Forum.
11. Fichtelius, K-E., (198S) Hur apan miste pälsen och kom upp pa två ben. Akademilitteratur.
12. Fichtelius, K-E., (1988-89) Contribution to the discussion of bipedalism. Ossa, International Journal of Sceletal Research, vol. 14, p. 45.
13. Morgan, E., ( 1990) Scars of Evolution. Souvenir Press.
14 Roede, M., et al. (1991) Ed. The Aquatic Ape: Fact or Fiction? Souvenir Press.
1 5. Morgan, F.., (1994) 'The Descent of the Child. Souvenir Press. r6. Cavalli-Sforza, 1.. L., (1991)
16. Genes, peoples and languages, Scientific American, November.
17. Zischler, H., m.fl. (1 995) A nuclear ~fossil<~ of the mitochobndrial D-loop and the origin of modern humans. Nature, vol. 378, 30 november.
18. Todar(l, (,. J ., ( 1980) i Current Argument on Early Man, Ed. Königsson, Lars König, Pergamon Press, New York.

Se också artikel i Allt om Vetenskap, nr 4-2005 :

"Därför är vi inte apor: Vattnet gjorde oss till människor"

En bok som rekommenderas Lasse Berg: Gryning över Kalahari.

Tillbaka till hemsidan.