Hemsidan

KAPITEL 2.

Grundbegrepp

Alla folk, alla samhällen och kulturer har haft sin syn på världen och dess uppkomst. Och det är märkligt, men i alla beskrivningar av själva uppkomsten finns ett slags urtillstånd eller urgrund ställd i kontrast till den värld som är. Så var det också hos de gamla babylonierna, kineserna, indierna, germanerna etc. Gemensamt för nästan alla dessa kosmonogier var också att världens uppkomst ur detta urtillstånd visserligen sågs som anbefalld av gudar, men ändå som en naturenlig process, ett slags födande. Undantaget är de gamla grekerna där uppkomsten ur Kaos skedde utan ingripande av gudar.

I Bibeln, liksom i den idag helt dominerande Big Bang-kosmologin, ses dock inte världens uppkomst som en naturprocess. Hela världsalltet uppkommer (i "begynnelsen") plötsligt och omotiverat, i ett väldigt ljus- eller eldklot utan sammanhang med någon underliggande verklighet.

I denna "varde ljus" eller Big Bang-kosmologi är allt dött och mekaniskt där människan och allt annat liv sedan inplanteras antingen som i Bibeln genom ett gudomligt ingripande, eller som i Big Bang genom en otrolig slump eller "osannolik händelse". Livet och det levande är helt lösryckt ur ett sammanhang. Ska man försöka finna en dialektik i världsalltets uppkomst enligt Big Bang-kosmologin så skulle det kunna vara i dess teori om ett ursprungligt tillstånd av positiv och negativ energi eller kallat "kvantfluktuationer" – en slags blandning av både ett högst ordnat (kvanta) och ett kaotiskt (fluktuationer) tillstånd.

Tanken att ordning kan uppstå ur kaos är mycket gammal. Redan de gamla grekerna var inne på den idén. Det sköna, harmoniska Kosmos – alltså vår vanliga värld – har uppstått ur Chaos ingick i deras skapelseberättelse. Härav begreppet kosmologi, för övrigt. I mer modern tid har många varit inne på samma tanke. Ordning ur kaos, är titeln på en berömd bok av nobelpristagaren i kemi Ilya Prigogine exempelvis. De gamla grekerna föreställde sig existensen av en urgrund, ett formlöst tillstånd, de kallade Chaos (eller Khaos). Ur detta formlösa, kaotiska tillstånd uppkom helt spontant, på så att säga naturlig grund och orsak det sköna harmoniska, ordnade och väl formade kosmos – den värld vi nu lever i. Inga som helst gudomliga ingripanden var således behövliga – en ren naturprocess stod för hela skapelsen.

Men det hela är kanske inte så märkligt. Alla våra beskrivningar av världens uppkomst kanske bara avspeglar vårt sätt att tänka och vår vilja att förstå. Vi vill ställa det ena emot det andra, ljus mot mörker, varmt mot kallt, kaos mot harmoni osv. Vi vill se i motsatser och kontraster, vi vill se en logik och dialektik i allting. Vissa vill se ett gudomligt ingripande, andra inte.

I detta koncept finns alltså en liknande tankegång. Skillnaden ligger främst i att vår värld, vårt Universum, inte är ett fullkomligt ordnat och format tillstånd utan ett komplext. Vår värld har inte uppkommit ur kaos, utan ur ett samspel mellan kaos och kosmos. Plus att denna process ännu och ständigt pågår här och nu.

Det komplexa tillståndet har alltså två motsatta samverkande sidor eller komponenter. Det ena av ordnat slag, det andra av oordnat. Vi kan jämföra med de tre aggregationstillstånden: de fasta, flytande och gasformiga tillstånden. För vatten gäller då att det motsvarar det komplexa tillståndet, sammansatt av ett helt ordnat tillstånd (iskristaller) och ett oordnat (ånga). Vatten som tillstånd är en mellanform av två andra motsatta komponenter. Mellan dem finns skarpa gränser. Gränserna är så skarpa att de används som definition på temperatur; övre gränsen, kokpunkten, kallar vi 100 grader Celsius (100 °C) och nedre är satt till noll grader (0 °C).

Förhållandet mellan övre och nedre gräns är således absolut. Förutsatt samma tryck gäller detta absoluta förhållande oavsett tid och plats. Men det är ingen ovillkorlig Absoluthet, utan en villkorlig. Under ett annat tryck blir vattnets kokpunkt annorlunda. Vi talar alltså här som i alla andra sammanhang om en absoluthet som är relativ. Alla vätskor är alltså exempel på komplexa tillstånd där både ordning och oordning råder. I kristallformen, som exempelvis is eller snöflingor råder en hög grad av ordning, i dess gasform en hög grad av oordning. Hos en lång rad av ämnen är också deras kok- och fryspunkter uppmätta och finns att läsa i många standardverk. Nu får vi alltså föreställa oss dessa tre tillstånd i kosmisk skala. Det absolut oordnade, kaotiska tillståndet och dess absoluta motsats, det fullkomligt ordnade.

Denna process pågår här och nu. Ännu en tid, i vart fall då varken tid eller rum är oändliga. Vilket som uppstått ur vilket, kaos ur kosmos eller kosmos ur kaos är således ingen relevant fråga här, det viktiga här är att vår komplexa värld är ett resultat av en växelverkan mellan två samtidigt existerande motsatta grundtillstånd: både kaos och kosmos.

Själva drivkraften och motorn i denna process är alltså en växelverkan mellan dessa grundtillstånd. Vi kan jämföra med Big Bang teorin enligt Paul Davies i föregående kapitel, där världen en gång uppstod som ett resultat av positiv och negativ energi. Resultatet av denna "samverkan" blev en gigantisk explosion – ett Big Bang i vars rester av bortflyende galaxer och materia med mera vi antas leva i dag. Kosmologins första problem är således frågan om världsalltets ursprung. Inte frågan om hur det har uppkommit eller varför, utan snarare varur det uppkommit. Den frågeställning man närmar sig gäller därför själva urgrunden – världsalltets själva grundvalar.

Frågan om urgrunden är därför kosmologins mest fundamentala fråga och mest grundläggande problem. Till frågeställningen hör därmed också frågan om lagarna för alltings uppkomst, utveckling och förändring. Svaret bör därför också säga oss något viktigt inte endast om världen utan också om oss själva, våra existensvillkor och vårt eget slutgiltiga öde. Frågan om Universums ursprung och grundvalar har därför sysselsatt människor i alla tider; en slags omvänd ödesfråga.

Traditionellt betraktas den vise Thales, som verkade i början av det sjätte århundradet före vår tideräkning i den blomstrande sjö- och handelsstaden Miletos på Mindre Asiens västkust, som den västerländska filosofins grundare. Hans tes var: "Alltings urgrund är vatten". Ordet "urgrund" står här för det grekiska ordet "arkhe" eller "princip" i den bemärkelse detta ord har hos Aristoteles.

Thales princip bör dock inte tolkas som att allting består av vatten eller dylikt. Det var inte något slag av urämne han var intresserad av utan snarare en förklaringsgrund. Vattnet var förstås något och något som allt bestod av och som samtidigt var alltings början och slut, men kärnan i hans tes om vattnet som urgrund måste ses som en filosofisk tes, en strävan att finna en förklaring till ett världsskeende, en förklaringsgrund till allt.

Aristoteles (384-322 före vår tideräkning). Hans arbeten dominerade det vetenskapliga västerländska tänkandet ännu tvåtusen år efter det att de skrivits. Skrev om, analyserade och kommenterade de tidigaste filosoferna – de försokratiska.
Encyklopediekern Aristoteles är därför vår främsta källa för de tidigaste filosoferna. Var i grunden biolog och intresserade sig främst för växandets problem. Man kan säga att han ville formulera något som vore mer än en modern naturlag, kort sagt måste vi se hans tes som ett uttryck för en rationell strävan efter kunskap.

Thales var känd som en nyktert tänkande person så hans tes får inte heller övertolkas. I hans strävan efter kunskap och något "mer" än bara någon slags lag för vad tingen i grund och botten kunde tänkas bestå av får inte heller läggas in något irrationellt moment. Själva den episka formuleringen av sin tes är snarare en efterklang av en tidigare mytologisk epok än något annat.

Det finns belägg för detta synsätt på Thales "urgrundssträvan" både hos Aristoteles och den följande utvecklingen. Ty som Aristoteles sade: Thales utgick ifrån att det måste finnas en viss "natur" som består och ur vilket allt annat framgår. Och det är det han söker. Vattnet är alltså denna natur. Men mer än så: Vattnet är inte bara någonting som består; hos Thales är vattnet det bestående.

Och där har vi problemet om urgrundens väsen. Den svarar på frågan om det bestående i alla växlingar, den yttersta princip på vilken världsprocessen grundar sig. Det enda bestående. Frågan om vad allt består av – t.ex. partiklar eller ännu mindre partiklar eller "krafter" – är således tämligen ointressant i denna problemställning. Det intressanta är istället – med ett mer modernt språkbruk – sökandet efter det invarianta. Och detta invarianta behöver inte vara något substantiellt utan snarare en relation. Vilket i sin tur kan variera som vi ska se. Man kan säga att hade kärnan i hans tes om alltings urgrund varit irrationell, "översinnlig" eller enbart frågan om ett materiellt urämne hade hans grundidé inte blivit långlivad och så intensivt blivit föremål för senare granskning av andra. Själva idén hade förblivit okänd och dött i samma stund som den fötts. Nu lever den vidare i århundrade för århundrade; idén var och är med andra ord bevisligen mycket fruktbar. Thales hade alltså en grundläggande vision, en idé och ett synsätt på omvärlden som kom att bilda upptakten till den grekiska filosofin och därmed till hela det västerländska filosofiska och naturvetenskapliga tänkandet. Historien om denna spridning av idéer från generation till generation är förvisso inget som sedan pågått kontinuerligt, utan har försiggått under många kortare och längre avbrott.

Frågor om världsalltets ursprung, byggnad och utveckling behandlas alltså inom kosmologin. Ordet kommer från grekiskans kosmos, världen, och logos, tanke. Kosmologin är således läran om världsalltet, kosmos eller universum. Den ursprungliga betydelsen av ordet kosmos är skönhet, harmoni, ordning. Åtminstone i Sverige är ämnet inte en egen akademisk disciplin utan ses som en underavdelning (!) av astronomin.

Den förste som använde ordet kosmos i betydelsen av ett världsallt där således skönhet, harmoni och ordning rådde anses ha varit Anaximandros, elev till Thales, som därför i likhet med denne också var ifrån Miletos. Han levde under åren 610-547 före vår västerländska tideräkning. Detta synsätt på världsalltet som en skön, harmonisk ordning hade också pythagoréerna och enligt olika grekiska skapelsemyter hade världsalltet uppstått ur kaos, "det formlösa ursprunget".

Om Thales valde ett känt och benämnt ämne som urgrund ger Anaximandros sin urgrund benämningen "apeiron" – det "obegränsade". Den abstrakta benämningen på denna urgrund antyder ett moget principiellt övervägande. Beträffande den riktiga översättningen av detta begrepp "apeiron" finns olika bud. Många föredrar det "obestämda", det "kvalitetslösa". Av de antika referaten framgår dock att han föreställde sig urgrunden som både obegränsad (oändlig) i såväl tid som rum och utan varje kvalité. Anaximandros fäste stor vikt vid en jämviktsprincip och att till varje iakttagen kvalité finns en motsatt kvalité.

Det som var utan kvalité var själva urgrunden, en uppfattning som tillfredsställde både kravet på begreppet motsats och jämvikt. Från denna tid spelar sedan begreppet motsatser och motsatspar en dominerande roll i den tidiga antika tankevärlden. Under tidsperioden före Sokrates tycks filosoferna genomgående ha en naturuppfattning som opererade med förekomsten av motsatta, antagonistiska kvaliteter som ett för naturen givet karakteristiskt drag. Ett slags dialektiskt samtal med naturen, skulle kanske Platon ha kallat det.

Anaximandros resonerar som så att då apeiron skall vara urgrunden och i alla sina modifikationer och växlingar kunna uppvisa alla i naturen förekommande kvaliteter, måste det vara kvalitetslöst, ty de motsatta kvaliteterna utjämnar varandra. I Anaximandros system ingick också att det fanns en cyklisk växling av uppkomst och undergång. Man kan fråga sig varför Anaximandros kom att anta en så abstrakt urgrund som det kvalitetslösa obegränsade. Men det var kanske inte fullt så abstrakt som det verkar. Ganska säkert stod det i samband med begreppet Khaos, som uppkom i begynnelsen enligt Hesiodos.

På dennes tid stod det för "det gapande tomrummet" vilket kan jämföras med germanernas myt om Ginnungagap. I båda fallen hade mytologin en av gudar styrd skapelseprocess. Anaximandros obegränsade och kvalitetslösa Khaos var kanske en idéhistorisk ättling till denna hesiodiska gudomliga ordning. I vilket fall är Anaximandros' och Hesiodes' Khaos till sitt idémässiga innehåll två skilda begrepp. Kanske var det ett sätt för Anaximandros att försöka popularisera sin egen då okända abstraktion apeiron med det mer kända begreppet Khaos? Eller att han helt enkelt hade detta begrepp i åtanke då han utformade sin av gudar mer oberoende filosofi. Viktigt är dock att både Thales och Anaximandros urgrunder inte är passiva objekt utan står för en aktiv princip. Skillnaden mot de gamla mer religiösa föreställningarna är då att denna aktivitet inte åstadkoms av några slags gudar utan av naturen själv.

Sammanfattningsvis fungerar Anaximandros system som världsalltets förklaringsgrund på tre olika sätt. Den första grundprincipen är att apeiron är invariant; det måste bestå oförändrat. Motsägelsen i detta löses genom att det därtill finns en inneboende princip som säger att apeiron också är ständigt aktivt. Denna aktivitet åstadkommer ett brott mot den första. En utdifferentiering sker därför. Världen – eller världarna – med sin kvalité, ordning och begränsning uppstår. Men endast för en viss tid. "Brottet" måste förr eller senare sonas och ordningen återställas för att i sista hand återvända till urgrunden.

Anaximandros tid är cyklisk. Urgrundens funktion är inte att formulera en lag ur vilken fenomenen kan härledas utan snarare bilda en sorts ram, plattform eller rymd inom vilken naturföreteelserna kan beskrivas. Detta synsätt, koncept eller hållning till omvärlden var onekligen ett epokgörande framsteg i tänkandets historia.

Naturens lag är sålunda den kvalitativt obestämda jämvikten. Men den är snarare en juridisk lag än en naturlag i vår mening. Anaximandros betraktelsesätt är en bild från juridiken men säger oss också att denna bild om brott och straff, försoning efter en tid osv. är ursprunget för vår moderna naturvetenskap. Alla måste rätta sig efter eviga lagar och normer. När så icke sker måste ett straff utmätas och verkställas. Ordning kan sedan åter för en tid råda. Anaximandros juridik skiljer sig dock från den moderna naturveteskapens genom att ett brott mot naturens lag hör till själva naturen och dess system. Och den har ingen strafflag i egentlig mening, men kräver likväl ett återställande av den brutna jämvikten. Att Anaximandros världsordning är juridisk gör den inte för den skull moralisk, som en del författare velat få det till.

Ur den rationella synpunkt som Anaximandros anlade finns ingen grund för detta. Att det sedan finns och bör finnas en moralisk aspekt i tillämpningen av naturvetenskapen och naturens utforskning är en annan fråga. Men naturen i sig har ingen moral, varken god eller dålig. Inte heller kan den bestraffa, hämnas eller belöna. Anaximandros uppställde varken en moralisk eller fysikalisk naturlag. Han hade "endast" en vision av kosmos som en lagbunden helhet. Och i detta fann han säkert en tillfredsställelse av både intellektuell och moralisk natur.

Men det finns ännu en sak att säga om de gamla försokraterna. Både Thales och Anaximandros sökte som vi har sett efter lagbundenheter, efter invarianser. De sökte efter fruktbara teser och urgrunder för världen som helhet. Att göra detta på rätt sätt synes vara självklart. Det är ju bra. Men den stora grundläggande frågan, säkert både för dem och senare naturforskare, är om det överhuvudtaget är möjligt att finna sådana.

Ty förutsättningen för framgång i en sådan strävan är ju om det faktiskt finns sådana universella lagbundenheter. Är naturföreteelserna och världen som helhet, dess urgrund och uppkomst överhuvudtaget fattbara för vårt förnuft? Är de intelligibla? Varför kunde inte naturföreteelserna tvärtom vara ofattbara för vårt förnuft? Åtminstone delvis eller vissa specifika områden av världsprocessen. Det finns faktiskt inget som säger att naturen måste vara intelligibel. Det är något vi måste anta. Självklart kan vi också förneka det. Men det förefaller vara en både trist och ofruktbar inställning. En sak som i alla fall starkt pekar på att världen som helhet, hela världsprocessen och alla naturföreteelser i sista instans verkligen är fattbara för vårt förnuft är att ett sådant antagande hittills har onekligen haft stor framgång.

Hittills har vi kunnat ställa frågor till naturen och också fått vissa svar. Inte kanske genast och inte svar på alla frågor men inget motsäger att svaren ändock finns någonstans "out there". Naturen är intelligibel – denna smått metafysiska och "mystiska" vision måste ha föresvävat både Thales och Anaximandros och även varit en drivfjäder för deras verksamhet. Albert Einstein har gett uttryck för just detta: "Den vackraste känslan vi kunna erfara är det mystiska. Ur den gror all sann konst och vetenskap. Den, för vilken denna känsla är främmande, som inte längre kan förundras och stå hänryckt i vördnad, är så gott som död."