Till Huvudsidan

Här nedan följer en filosofisk/kunskapsteoretisk diskussion om hur vår värld - verkligheten - egentligen "ser ut" och fungerar.

En fråga om helheten. Finns "oändligheten"? Finns "evigheten"? Exempelvis. Den nu rådande ytterst torftiga synen på oss själva och vår värld – enligt Big Bang – förnekas och förkastas.

En diskussion som Åke Hedberg och Leif Pettersson påbörjade 5 februari 2007 och som fortfarande pågår. Båda har således en filosofisk utgångspunkt och en naturvetenskaplig inriktning på de kosmologiska frågor det faktiskt berör. Frågor om helheten, Varat och icke-Varat, det reella, det imaginära, det materiella och ideella behandlas.

Kritiska frågor om denna helhet – om verkligheten, om världen, dess struktur och den naturprocess som pågår som är vår verklighet, vår värld – med mera behandlas och definieras.

 

Jag har med intresse läst dina goda försök att ge en alternativ kosmologi till den idag rådande (BB). Det finns allt för få människor som har denna kritiska inställning till det allmänt rådande. Dessutom involverar du det som borde vara självklart när man skapar en naturvetenskaplig teori.

Nämligen filososfin! En stor eloge till dig Åke!
Men eftersom du själv verkar mena att din modell är under utveckling, och därför vill ha synpunkter, så kommer här några synpunkter/frågor från mig. Jag vet själv hur lätt det är att gå i självförsvar när man kan få dessa typer av frågor men hoppas att du kan sätta dig över de instinktiva känslorna. Trots allt så är ju syftet att finslipa dina tankegångar rörande din redan nu så genomtänkta modell.

1) Jag har en fråga rörande det som du menar med "kaos" eller "icke
varat". Menar du att detta kaos finns utanför cylindern med universum
och kosmos?

2) Du verkar mena att universum kontinuerligt tillförs energi/materia
från detta kaos. Menar du då att det finns oändligt med energi att
tillgå från detta kaos?

3) Du verkar mena att den information som är livets karaktäristika
tillförs universum från kaos. Det vill säga att DNA som utgör livets
byggstenar härstammar i någon form från detta kaos? Men hur förklarar
du att en ordnad information kan emanera från detta kaos vars signum
och natur är oordning?

I övrigt håller jag med dig om att det är strunt att i ena stunden godkänna ett skede i universum med oändlig täthet och i den andra stunden hävda att det är omöjligt att acccelerera en partikel till ljushstigheten eftersom den då kommer att få en oändligt realtiv massa (och att oändlig energi kommer att behövas). Dessutom undrar jag hur universum kan expandera med sådana enorma gravitationskrafter som borde råda i en klump med oändlig massa (inte ens ljuset borde kunna undfly detta scenario).

Det är också självklart strunt att hävda att något över huvudtaget kan skapas från intet. En kvantfluktuation är ju heller inte ett "intet" utan "ett något". Hur har då denna kvantfluktuation uppstått? Från intet blir det idiotiska svaret...

MVH
Leif

Jag tackar Leif för hans synpunkter, frågor och beröm!
Allmänt talat så är långt ifrån alla detaljer i min kosmologiska modell ännu publicerade. Inte heller är alla utredda och klara. Det ligger nog i sakens natur att det alltid kommer att återstå mycket att “finslipa” plus en del oklarheter. I vart fall räknar jag med att mer noggrant gå in på många fler frågeställningar i en kommande bok. Men också att hela tiden utveckla olika frågor och frågeställningar på hemsidan. Detta kan jag göra då jag hela tiden har kontakt med många personer som kommer med intressanta frågor och synpunkter. Alla dessa vill jag passa på att tacka och uppmana många fler att höra av sig. Jag välkomnar alltså alla som vill ge bidrag till detta minst sagt stora bygge!För att nu svara på Leifs första fråga om Kaos och Kosmos måste vi här och nu se lite närmare på “cylindern” ifråga, det vill säga Kosmos.

"Cylindern ifråga". Kosmos är det absoluta rum Universum och Antiuniversum tillväxer i. Det kan ses som en enda särskild enhet – ett vågkvantum – "genomsyrat" av Kaos. Ett Kaos som har måmga namn i filosofins, litteraturens, fysikens och matematikens historia.

Fråga 1.
Jag har en fråga rörande det som du menar med "kaos" eller "icke varat". Menar du att detta kaos finns utanför cylindern med universum och kosmos?

Svar:
Då bör man först lägga märke till att det cylindriskt formade Kosmos inte får ses som något fullkomligt kompakt, som en ölburk exempelvis. Nej, den är skivad i ett ofantligt antal mycket tunna skivor, som bildar mycket tunna cirkelrunda ytor. Kosmos ska alltså ses som sammansatt av ett mycket stort antal sådana ytor, rumtids-ytor som tillsammans bildar en mycket lång och tjock cylinder. (Avståndet mellan dessa ytor är absolut minimalt, det vill säga lika med plancklängden).

Varje sådan ytterst välordnad rumtids-yta formas i växelverkan med det kaotiska tillståndet, det vill säga Kaos. Betänker man detta så kan ett direkt svar på din fråga vara både ock. Varje yta är under påverkan av och i samverkan med Kaos. Varje yta och därmed hela Kosmos är ett resultat av denna växelverkan. Varje rumtids-yta är en informationsenhet. En enhet som bildas, upplöses och återbildas med mycket hög frekvens. Det betyder att Kosmos sett som en cylindrisk helhet har ett yttre och ett inre som påverkas av Kaos. Ser vi Kosmos och Kaos som ett Vara och ett icke-Vara, så är de ömsesidigt beroende av varandra för sin existens. Båda är alltså existensformer, men absolut och direkt motsatta. Varat - det reellt existerande - bildas, upplöses och återbildas med mycket hög frekvens. Samma med icke-Varat.

Man kan säga att detta icke-Vara, det absoluta Kaos, genomsyrar hela Kosmos, ja därmed hela vår tillvaro och värld, varje atompartikel, varje proton och elektron etc.

Fråga 2.
Du verkar mena att universum kontinuerligt tillförs energi/materia
från detta kaos. Menar du då att det finns oändligt med energi att
tillgå från detta kaos?

Svar:
I Kaos finns varken materia eller energi i fysikens vanliga mening. Ingen som helst information, således. Men där finns en inneboende förmåga till allt detta. Och det som kan realisera, förverkliga denna förmåga är Kosmos. Kaos är därför ständigt aktivt, alltid “beredd” på (att skapa) ordning. Men inte vad som helst, utan just dessa ytterst enformiga rumtids-ytor, den långa rad av ettor och nollor vi kallat Kosmos.

Dessa ytor befinner sig under en viss tid under uppladdning, i en annan tid under urladdning. Information lagras under en viss tid, under en annan förbrukas den. Och kan sedan omvandlas och överföras som materia och energi till vårt Universum och Antiunversum. Uppladdningen av Kosmos sker då tidsytorna växer. Förhållandet mellan rums- och tidsytorna förändras och då tidsytorna nått ett visst maximum vänder processen och en urladdning påbörjas.

Ser man det som information så lagras information under uppladdning och förbrukas och minskar under urladdning. En lång rad av ettor och nollor in, en lång rad av ettor och nollor ut. Urladdning av Kosmos innebär en uppladdning av det univesella systemet, det vill säga vårt Universum och Antiuniversum. Men till skillnad av uppladdningen av Kosmos sker uppladdningen av det universella systemet i en alltmer komplex form. Ettorna och nollorna samlas inte på en enda enformig rad, utan delas upp i mindre och mer “blandade” bitar sedan de överförts från Komos och inträtt i vårt Universum (och Antiuniversum). Med tiden ökar således denna “blandning”, kombinationerna och därmed komplexiteten öker därför med tiden. Enstaka partiklar formas till atomer, som bildar molekyler av alla slag, galaxer, stjärnor planeter och biologiskt liv.

KLICKA på bilden!

Universums (och Antiuniversums) uppkomst. Från ett minimum (ej noll!) expanderar det universella systemet till ett maximum. Ett maximum som sammanfaller med Kosmos´radie.Den röda spiralen i centrum symboliserar det ständiga inflödet av materia och energi.

Under urladdningen av det universella systemet, återbildas således allt detta. Varje atom, molekyl etc. har sin antiform i Antiuniversum. När dessa former och antiformer möts, återbildas de till ren elektromagnetisk strålning och snart “enformiga” ettor och nollor som pumpas tillbaka till Kosmos. Där lagras återigen all information i form av dessa rumtids-ytor som nämnts tidigare. Det hela bildar därför en “evigt” pågående svängningskrets, styrt och reglerat av en annan krets, alltså den krets som Kaos och Kosmos bildar. Kosmos kan således bara lagra en viss ändlig mängd information, liksom det universella systemet, då det i sig är ändligt. De kan därför bara återbörda, uppta och lagra en viss mängd rörelse och aktivitet till och från Kaos.

Fråga 3.
Du verkar mena att den information som är livets karaktäristika
tillförs universum från kaos. Det vill säga att DNA som utgör livets
byggstenar härstammar i någon form från detta kaos? Men hur förklarar
du att en ordnad information kan emanera från detta kaos vars signum
och natur är oordning

Svar:
Bakgrunden till denna fråga är helt kort denna. Den moderna biologin har visat att i varje cell finns ett litet program eller en liten ”datorremsa”, en DNA/RNA-spiral, som innehåller all den nödvändiga instruktion och information som en levande cell behöver för sin levnad och funktion. Men varifrån kommer denna information ursprungligen?

Problemet med livets ursprung handlar om just detta: Varifrån kom eller kommer den ursprungliga informationen ifrån? (Själva uppkomsten och den senare utvecklingen är en helt annan fråga).

Alla som verkligt inträngande har undersökt detta problem har ställt sig denna fråga om den ursprungliga informationen och kommit fram till att den måste ha kommit någonstans ”utifrån”. Eller som den välkände teoretiska fysikern, kosmologen och författaren Paul Davies konstaterar: ”Vi ställs alltså inför den yttersta frågan: varifrån kom informationen i universum?”

Idag är de flesta forskare överens om att DNA-molekylen med dess ytterst komplexa information inte kan ha tillkommit genom en kemisk slumphändelse. Helt uteslutet, menar de. Det måste alltså finnas en slags mekanism, som alstrar denna information någonstans ute i kosmos. Paul Davies anser att denna mekanism svarar tyngdkraften för. Davies, som inte har annat än den torftiga Big Bang-modellen för vårt Universum att tillgå, kommer fram till slutsatsen att källan till all ordning i Universum måste vara tyngdkraften. Och det är således denna ”kraft” som är källan till den information DNA/RNA innehåller.

Det är ingen större konst att ifrågasätt denna ”teori” och Davies själv förefaller vara ganska tveksam. Men som BB-anhängare hittar han inget alternativ. Mitt svar på denna fråga om informationens - förmodligen också DNA/RNA-molekylens ursprungliga information – framgår nog ganska bra ur svaren ovan.

Hur och på vad sätt denna information sedan överförst till exempel till vårt jordklot en gång kan man diskutera. Men jag håller på den kosmiska strålningen (CR), till dess någon på ett övertygande sätt kunnat motbevisa mig. Jag skulle kunna utveckla detta här, men frågan gällde ju hur jag förklarar “att en ordnad information kan emanera från detta kaos vars signum och natur är oordning”.

Kaos innehåller som sagt ingen information. Det står Kosmos för. Och denna information utvecklas till allt större komplexitet i vårt Universum dit vår planet jorden hör. På ett visst stadium av denna utveckling kan denna i en särskild mekanism till vår jord tillförda information utvecklas till celler med DNA/RNA-spiraler vars ursprungliga information således emanerar från Kosmos. Det är klart om man är klar över gången av det hela, så kan man säga att i en viss mening så kom denna ursprungliga information ursprungligen, ursprungligen från Kaos. Fast det hela blir då lite missvisande och har jag påstått detta någonstans så vill jag nog rätta till det enligt ovan.

Får jag avslutningsvis tillägga att denna “ursprungliga information” inte är någon engångshändelse. Enligt min mening. Denna information skapas kontinuerligt och hela tiden. För varje sekund flöder ständigt ny information in i vårt Universum. Och ständigt kan därför nytt liv uppstå. Denna information är så att säga Universums näring och föda.

Hoppas detta är svar på dina frågor!
Kiruna i februari 2007
Åke Hedberg

 

 

Här kommer Leif med kommentarer till mina svar:

 

Åke skrev:

Jag tackar Leif för hans synpunkter, frågor mm!
Allmänt talat så är långt ifrån alla detaljer i min kosmologiska modell ännu publicerade. Inte heller är alla utredda och klara. Det ligger nog i sakens natur att det alltid kommer att återstå mycket att “finslipa” plus en del oklarheter. I vart fall räknar jag med att mer noggrant gå in på många fler frågeställningar i en kommande bok. Men också att hela tiden utveckla olika frågor och frågeställningar på hemsidan. Detta kan jag göra då jag hela tiden har kontakt med många personer som kommer med intressanta frågor och synpunkter. Alla dessa vill jag passa på att tacka och uppmana många fler att höra av sig. Jag välkomnar alltså alla som vill ge bidrag till detta minst sagt stora bygge!

Leif skriver nu:
Ok, tacksam om du ger mig adressen till din hemsida. Om jag har förstått saken rätt så har du redan skrivit en bok rörande detta. Stämmer det? Har du fått positiv feed back från tex fysiker, astrofysiker, kritiker?

Du får gärna publicera mina frågeställningar till dig på din hemsida om du vill.

(Leif kommer således med fråga 1): Jag har en fråga rörande det som du menar med "kaos" eller "icke varat". Menar du att detta kaos finns utanför cylindern med universum och kosmos?

(Och Åke svarar).
Då bör man först lägga märke till att det cylindriskt formade Kosmos inte får ses som något fullkomligt kompakt, som en ölburk exempelvis. Nej, den är skivad i ett ofantligt antal mycket tunna skivor, som bildar mycket tunna cirkelrunda ytor. Kosmos ska alltså ses som sammansatt av ett mycket stort antal sådana ytor, rumtids-ytor som tillsammans bildar en mycket lång och tjock cylinder. Avståndet mellan dessa ytor är absolut minimalt, det vill säga lika med plancklängden.

Varje sådan ytterst välordnad rumtids-yta formas i växelverkan med det kaotiska tillståndet, det vill säga Kaos. Betänker man detta så kan ett direkt svar på din fråga vara både ock. Varje yta är under påverkan av och i samverkan med Kaos. Varje yta och därmed hela Kosmos är ett resultat av denna växelverkan. Varje rumtids-yta är en informations-enhet. En enhet som bildas, upplöses och återbildas med mycket hög frekvens. Det betyder att Kosmos sett som en cylindrisk helhet har ett yttre och ett inre som påverkas av Kaos. Ser vi Kosmos och Kaos som ett Vara och ett icke-Vara, så är de ömsesidigt beroende av varandra för sin existens. Båda är alltså existensformer, men absolut och direkt motsatta. Varat - det reellt existerande - bildas, upplöses och återbildas med mycket hög frekvens. Samma med icke-Varat.)

*

Leif skriver/kommenterar nu:
Ja, varat och icke-varat betingar varandras existens, precis som motsatserna endast kan existera som ett samspel med varandra. Lycka kan tex endast existera om begreppet sorg kan förstås. Lång kan inte existera utan kort osv. I österlandet pratar man om Yin och Yang osv…

Åke skrev:
Man kan säga att detta icke-Vara, det absoluta Kaos, genomsyrar hela Kosmos, ja därmed hela vår tillvaro och värld, varje atompartikel, varje proton och elektron etc.

Leif skriver nu:
Det var det svaret som jag ville ha. Självklart kan kaos inte befinna sig utanför kosmos/universum. Kaos är ju formlöst/kvalitetslöst varför det saknar gränser. Något som saknar gränser genomsyrar därför ALLT. Annars vore ju kaos begränsat och skulle därför utgöra form och därför inte föreligga som kaos.

Åkes svar till fråga 2:
(Leifs fråga 2 var: Du verkar mena att universum kontinuerligt tillförs energi/materia
från detta kaos. Menar du då att det finns oändligt med energi att
tillgå från detta kaos?)

I Kaos finns varken materia eller energi i fysikens vanliga mening. Ingen som helst information, således. Men där finns en inneboende förmåga till allt detta. Och det som kan realisera, förverkliga denna förmåga är Kosmos. Kaos är därför ständigt aktivt, alltid “beredd” på (att skapa) ordning.

*

Leif skriver:
Enig! I kaos existerar inte energi i fysikens vanliga mening. Fysiken kan faktiskt inte förklara vad energi är för något. Det fysikerna mäter är inte energin i sig utan endast ENERGINS UTTRYCK eller VERKAN. Jag ska nedan utveckla detta.

Naturvetenskapen vet inte vad energi är. De vet bara att det är något som gör sig gällande i form av kraft och att det är inbyggt i all materia. Hade värme varit energi, så hade man vetat vad energi är. Det vet man inte. Hade solljus varit energi, så hade man veta vad energi är. Det vet man inte. Att värme och solljus är uttryck för energi, är ju inte detsamma som att de ÄR energi. Detta är en viktig skillnad.

Det fysikerna räknar på är alltså inte energi, utan exergi.

"En-ergi" betyder "inre kraft". "Ex-ergi" betyder följaktligen "yttre kraft". Eller mer precist: Inre potential/förmåga (energi) respektive yttre realisation (exergi). Exergin är således ett mått på energins uttryck eller möjlighet att göra sig gällande, dvs ett mått på arbete, W=FxS (i fysikalisk bemärkelse).

Skillnaden är principiellt följande:
Energi kan inte förstöras, exergi kan förstöras (förbrukas).
Detta sker varje gång vi har med rörelse eller förvandling att göra (det vi till vardags kallar "energiomvandling"). Tittar man närmare på vad som sker i dessa tillfällen, så är det materian (kol, vatten, olja etc.), dvs exergin, inte energin, som tar slut eller åtminstone förbrukas,
När vi således talar om att "spara på energin" är det naturligtvis inte energin vi sparar på (den är ju outtömlig), utan exergin. Det vi mäter är inte energin, utan exergin (även om vi till vardags kallar även denna energi).

Låt oss ta en klassisk analogi:
Låt vatten stå för energi. Låt värme stå för exergi.
Enligt termodynamikens första lag är summan av allt vatten ("energi") för evigt detsamma. Vatten kan varken komma till eller försvinna.
Termodynamikens andra lag talar om exergi, vilket uttryckt på ett annat sätt är detsamma som energins 'kvalitativa uttryck', dvs i vilken grad den kan göra sig gällande. Denna 'kvalitet' kan bara gå åt ett håll: Mot utjämning.

I vår analogi innebär detta att vatten bara kan röra sig från ett högre till ett lägre tillstånd.

Om vi tänker oss att vi har vatten i en behållare, så kan det inte rinna över i en högre belägen behållare, bara till en lägre. Vi öppnar en kran och vattnet rinner ner i en annan behållare. Då har vi fortfarande allt vatten kvar, men det har fått en lägre 'kvalitetsnivå' sett ur energisynpunkt och kan inte återföras utan tillskott av ett visst mått arbete. Detta mått av arbete (exergi) svarar exakt till det mått arbete vi kunnat utvinna ur vattnet då det rann ner i behållaren. Följaktligen går det inte åt energi (vatten) när det utförs arbete, utan exergi.

Eftersom energin är densamma, finns det inget att mäta här. Det man mäter är exergin eller arbetet eller rörelsen eller värmen eller ljuset etc. Det som gäller för vattnet, gäller också för värme. När vi får en temperatursänkning, är det inte en energiförlust vi får, utan en värmeförlust, dvs en exergiförlust. Energin finns kvar och har bundit sig till något annat exergiskt.

Jag menar därför att energin existerar i Kaos, eller snarare, kaos ÄR energi. VERKAN av denna energi kan vi studera i kosmos/universum på olika sätt. Se vidare min förklaring nedan.

Åke skrev:
Det är klart om man är klar över gången av det hela, så kan man säga att i en viss mening så kom denna ursprungliga information ursprungligen, ursprungligen från Kaos. Fast det hela blir då lite missvisande och har jag påstått detta någonstans så vill jag nog rätta till det enligt ovan.

Leif skriver nu:
Nu ska jag förklara hur jag ser på det hela. Det du kallar kaos skulle jag vilja dela upp i två komponenter.
Tänk dig världsalltet som en rund vit skiva (en cirkel). Detta är det ultimata kaos. Det är fullständigt kvalitetslöst och innehållslöst. Jag skulle vilja kalla denna skiva för tomhet. Men missförstå mig inte. Det är en tomhet som rymmer alla kvaliteter som något potentiellt men de är ännu inte manifesterade. Från denna tomhet eller ultimata kaos emanerar sedan ENERGI. Låt denna symboliseras av en lika stor cirkulär skiva som kaos utgjorde och låt den inneha violett färg.

Lägg denna violetta skiva ovanpå den vita skivan som symboliserar kaos. Eftersom skivorna är lika stora så kommer den vita skivan inte längre att synas. Den violetta skivan symboliserar alltså ENERGIN i sig. Det är denna som fysikerna inte vet vad den är för något som jag skrev om ovan. Denna energi innehar också rollen som kaos, men här börjar det framträda öar där koncentrationen av energi är något högre än i andra delar. Dessa öar kan du tänka dig som lite mörkare violett färg i den violetta skivan.

Dessa mörka öar ÄR den information som du och vetenskapsmännen söker. Dessa energikoncentrat i kaos är ORSAKEN till den information som vi kan se som en VERKAN av i kosmos/universum. Med andra ord så är även DNA:t en verkan av denna grad av ordning som finns i kaos, dvs i den violetta skivan (OBS! ej i den vita skivan).

Nu tänker du dig en tredje skiva som är lika stor som de föregående men tänker dig att den är brun. Lägg denna skiva över den violetta skivan som nu kommer att försvinna. Denna bruna skiva symboliserar nu det som är en VERKAN av den vita skivan (tomheten) och den violetta skivan (ENERGIN) med informationen. Den bruna skivan symboliserar alltså kosmos/universum, ja allt som vi kan studera, inklusive atomer osv.

Som du märker så ligger den vita och violetta skivan bakom allting som vi kan iaktta. Men inte bara det. Den vita och violetta skivan (som tillsammans utgör kaos) genomsyrar den bruna skivan. Det innebär att ALLT som existerar är genomsyrat av tomheten (vita skivan) och ENERGIN (violetta skivan). Det sker, precis som du säger ett utbyte mellan dessa tre olika skivor i BÅDA riktningar.

Hur har då informationen, eller öarna i form av energikoncentrat skapats i den violetta skivan? Svaret är att de aldrig har skapats utan är EVIGA strukturer. De är dock inte statiska utan förändras kontinuerligt (även om förändringarna kan ta väldigt lång tid) enligt kretsloppsprincipen. Det innebär att vårt kosmos/universum kommer att förändras under en väldigt lång tidsperiod eftersom detta kosmos/universum är en VERKAN av den information som finns i ENERGIN eller i den violetta skivan.

Glöm heller inte bort att ALLT utgår från den vita skivan (tomheten) och återgår till denna tomhet. Eftersom informationen i den violetta skivan genomgår ett kretslopp så kommer även universum/kosmos att genomgå ett kretslopp. Ett uttryck för detta kretslopp är att universum omväxlande kommer att expandera och kontrahera. Men det är bara ett exempel. Även innehållet i Kosmos/universum kommer att förändras, tex materian i dito.
Jag ska nu förklara ovanstående med två liknelser för att ytterligare försöka att ”trigga” din förståelse för det jag har beskrivit.

Liknelse 1
Tänk dig en gammaldags diabildsprojektor. Själva projektorn får symbolisera den vita skivan, dvs tomheten, som allt utgår och återvänder till. Det vita ljuset från projektorn symboliserar ENERGIN eller den violetta skivan. Detta vita ljus (kaos) får passera diabilderna som får symbolisera de eviga strukturer (öar av energikoncentration) som vi kallar informationen. Det vita ljuset filtreras genom diabilderna och hamnar sedan på den vita duken där vi kan iaktta bilden. Bilden på duken får därför symbolisera den bruna skivan eller universum/kosmos som är en VERKAN av diabildprojektorn, det vita ljuset samt diabilderna.

Liknelse 2
Eftersom du är insatt i filosofi så hämtar jag denna liknelse härifrån.
Sokrates liknade verkligheten på följande sätt:
Vi människor är fångna i en grotta där våra ansikten endast kan vara vända mot grottväggen med ryggen mot grottöppningen. Utanför grottöppningen brinner en eld. Mellan grottöppningen och elden går det människor förbi fram och tillbaka. Skuggorna från dessa människor projiceras på grottväggen. Framför denna grottvägg sitter vi människor och tror att dessa skuggbilder är det verkliga. Vi människor är således fångade i en illusion menade Sokrates.

Sokrates (ca 470-399 f Kr).Platons lärare.

Liknelsen är väl uppenbar. Det som genererar elden är tomheten (diabildprojektorn), elden är energin (det vita ljuset från projektorn), människorna är informationen (diabilden) och skuggorna är kosmos/universum (bilden på den vita duken).

Åke skrev:
Får jag avslutningsvis tillägga att denna “ursprungliga information” inte är någon engångshändelse. Enligt min mening. Denna information skapas kontinuerligt och hela tiden. För varje sekund flöder ständigt ny information in i vårt Universum. Och ständigt kan därför nytt liv uppstå. Denna information är så att säga Universums näring och föda.

Leif skriver:
Enig!
Ok, hoppas att du tyckte att mitt svar var intressant för dig Åke!
Med vänlig hälsning
Leif

Som sedan vill göra nedanstående komplettering:

Glömde skriva att det var nog Platon som berättade detta om skuggorna och grottan. Men om jag minns rätt så hade han hört det av sin lärare Sokrates. Det spelar egentligen ingen roll, det är ju ändå en evig sanning som berättas ;-).

Jag glömde tyvärr bort att nämna att Platon även talar om de "eviga formerna" som finns i ide-världen. De former som vi kan se här i
skuggvärlden är endast en blek återspegling av de ÄKTA/REELLA formerna som finns i ide-världen.

Här har vi ytterligare en koppling till min modell. Dessa Platons eviga former motsvarar öarna av energikoncentrat i den violetta skivan eller ENERGIN. I liknelsen motsvaras platons eviga former även av diabilderna och människorna som går framför elden vid grottöppningen.

Platon

*

 

Åke skrev:
Hej Leif!
Ja du, vi tycks vara överens i det mesta. Det tycker jag är trevligt och roligt; det kan bli både intressant och spännande. Kanske också viktigt?

Leif skriver nu:
Ja vi verkar överens om det viktigaste, mycket intressant och roligt! Men det är bara bra om våra modeller skiljer sig något från varandra gällande detaljerna. Hur ska annars någon utveckling kunna äga rum?

Åke skrev:
Men det är ännu en fråga jag vill ta upp. Innan jag besvarar dina övriga frågor. Det berör för övrigt dina liknelser med ”apparaten” och ”grottan”. Som jag inte är riktigt säker på att jag förstår, men som jag håller på att fundera på.

Leif Skriver nu:
Jag gör redan nu ett litet förtydligande. Öarna av energikoncentrat i den violetta skivan, dvs diabilderna eller Platons ”eviga former”, ska du inte tolka som former i bokstavlig mening. Se dessa som ”elektriska spänningar” i superfint format innehållande information utgörande eviga strukturer som genomgår kretslopp. Jämför med en TV-sändar antenn som sänder en elektromagnetisk information som en TV-mottagare antenn (läs universum) kan ta emot, sedan avkoda denna information och sedan omvandla den till en TV-bild med former och färger. Precis som vårt universum kan översätta denna information (även DNA:t) från den violetta skivan till färger, former, stjärnor, galaxer planeter, atomer, strängar osv. Den elektromagnetiska TV-sändningen är ju ingen form i bokstavlig mening. Däremot så innehåller spänningsfältet ”ordnad information”.

Denna information kan ju inte finnas i det ultimata kaos (den vita skivan) eftersom där inget kan finnas i ordnad form. Denna grad av ordning kan dock tillåtas i ”minikaos”, dvs den violetta skivan. Ja, denna ordning är enligt mig ett måste för att någon ordning överhuvudtaget ska kunna existera i universum eftersom universum är en VERKAN av den grad av ordning som finns i minikaos i den violetta skivan (och i samspel med den vita skivan).
Jämför detta med att bilden på duken är en VERKAN av det vita ljuset och diabilderna. Diabilderna är den grad av ordning som finns ”innan” bilden på duken. Om diabilderna var belägna PÅ duken, dvs i universum, så skulle ju ingen ordning/information/bild kunna finnas på duken/universum eftersom ingen ORSAK längre skulle finnas till VERKAN, dvs bilden på duken/ordningen i universum. Både du och jag verkar ju mena att informationen/grunden till ordningen ursprungligen inte härstammar från universum självt.

Åke skrev:
Det är frågan om det absoluta och det relativa. Hade jag själv inte löst detta problem hade jag inte kunnat ställa upp med en fungerande kosmologisk modell. Ibland undrar jag om inte denna fråga om det absoluta och det relativa är den teoretiska filosofins kanske mest fundamentala.

I hela den filosofiska litteratur jag plöjt igenom de senaste decennierna är det endast två som berört och i viss mån utvecklat denna fråga. Vad jag kunnat se är det herrarna Ludwik Fleck och V. I. Lenin. Om den förstnämnde har Bengt Liliequist (läkare och filosof) skrivit en doktorsavhandling i filosofi om efter sin pension från läkaryrket. (Har diskuterat problemet ifråga med honom). Fleck var också verksam som läkare och filosof och skrev sin mest kända bok ”Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum” på 1930-talet. Lenin har skrivit om detta i början på seklet någonstans. Bådas slutsats lyder ungefär så att det absoluta är också relativt och det relativa är också absolut. Man måste skilja på det Absolut Absoluta och det absoluta som också kan vara och bli relativt. Och vice versa.

 

Isaac Newton (1643-1727). Tillämpade det Absoluta rummet och tiden skilda från och oberoende av varandra.

 

Det Absoluta är endast en fråga för den ”rena” matematiken (positiva och negativa oändligheter, oändlig täthet, singulariteter etc) och Kyrkan. Men du kanske redan känner till denna fråga om förhållandet mellan det absoluta och det relativa? I vart fall har den för mig betytt lösningen på en lång rad verkligt svåra och knepiga frågor och frågeställningar. Newton var troligen den förste att på allvar konfronteras med problemet. Tiden för honom var oberoende av rummet och flöt likformigt och Absolut. Det vill säga inte absolut med små bokstäver utan just Absolut Absolut. Här har vi alltså ett fall då det absoluta är helt skild från det relativa. Detta gällde också Newtons syn på rummet. Det var helt skild från tiden och därför också Absolut. Det var detta Einstein reagerade på. Tid och rum hänger ihop, menade han. Helt riktigt.

Einstein (1879-1955).Tillämpade en relativitet oberoende (ej konsekvent) av det absoluta. Att ”allt är relativt” var inte Einstein påstående.

 

Men hans grundläggande fel då han negerade Newtons Absoluta oberoende rum i sin relativitetsteori var att han ersatte denna med en annan sida av Absolutheten, nämligen den helt Relativa. Alltså en relativtet skild från det absoluta. Han kastade ut barnet med badvattnet.

Du har säkert hört och läst påståendet ”Allt är relativt” (som Einstein inte skrev under på). Vad är felet med detta? Jo, det är en motsägelse, en paradox. Påståendet är ju absolut. Ett undantag från att ALLT skulle vara relativt. Tänkandet är Absolut.

Längre är Einsteins insats på området har man alltså inte kommit inom naturvetenskapen. Detta är, menar jag, grundorsaken till att Einsteins allmänna relativitetsteori inte går att foga samman med kvantmekaniken, en teori om just det Absoluta (tyvärr inte en teori om det absoluta som också är relativt). Också det fundamentala felet i BB.

För att nu återkomma till våra aktuella spörsmål, så är således det Kaos jag talar om inte av det Absoluta slaget. Det är inte skilt från och oberoende av Kosmos. Men det är absolut och därmed också relativt. Även Kosmos är absolut men är också relativt. De båda är alltså varandras absoluta motsatser och varandras orsak och verkan. Därför är det riktigt det du säger att “Kaos är ju formlöst/kvalitetslöst varför det saknar gränser.” Motsatsen till det är något som verkligen har form, kvalitet och gränser, dvs. Kosmos.

Den geografiska Nordpolen och Sydpolen är varandras absoluta motsatser. Om någon påstår att de är Absoluta motsatser är det en absurditet. Då vore de helt skilda från varandra, oberoende av varandra. Om möjligt värre blir det om vi talar om de magnetiska polerna. Och alla vet ju att magnetiska poler alltid hör ihop. Men vi vet också att de kan byta plats. Om jag säger det så innebär det att frågan: Vad finns norr om Nordpolen? inte är en korkad frågeställning. Som Stephen Hawking menar, när han fått frågan om vad som fanns före BB och tidens början.

Man ser tydligt här att han och fysikerna inte är klara över frågan och skillnaden mellan det Absoluta och det absoluta. Eller ens att tid och rum är varandra motsatta. Talar man om det absoluta rummet, så blir man snart avbruten av frågor eller påståenden i stil med: Men herregud, detta var ju vad Newton talade om och som Einstein avskaffade med sin relativitetsteori! Och du svamlar fortfarande om det Absoluta rummet. Nej, det gör jag inte alls. Jag talar om det absoluta rummet, det rum som också kan vara och bli relativt! He, he du tror väl säkert också på att tiden är Absolut? Ja, hur ska det annars kunna finnas en relativ tid. Just det, nu börjar du hänga med. Relativitetsteorin säger att All tid är Relativ. Här finns inget utrymme för varken någon Absolut Tid eller något Absolut Rum. Allt är Relativt! Glöm inte det! Och nu har jag inte tid att tala med Amatörer längre, adjö min gode herre.

Ja, så kan det lite hårdraget sagt låta vid kontakter med experter och specialister på fysik eller relativitetsteori. Filosofi är något man ska akta sig för, tycks de tänka. Medan de går hem och försöker lösa den gamla gåtan om varför den Allmänna Relativitetsteorin inte tycks gå att förena i en Teori om Allting. Eller försöker definiera vad energi och massa är. Eller lösa någon kosmologisk gåta som vad “mörk” energi eller “mörk” materia kan vara. Eller “svarta hål” huga, huga…

*

Leif skriver nu:
Vi verkar på detta plan/nivå vi diskuterar att vara tämligen eniga. Min absoluta vita skiva är absolut relativt den bruna skivan, dvs universum. Dessa motsatser är beroende av varandra för sin existens. Ta dessa rader som du nu läser som exempel. Vad möjliggör att du kan läsa mina rader? Jo, det är samspelet mellan den svarta texten och den vita bakgrunden, dvs kontrasterna mellan dem. Bara genom deras kompletterande samverkan kan budskapet läsas och göras meningsfullt.

Mina tre olika skivor ska inte ses som existerande oberoende av varandra utan tillsammans skapa en oupplöslig treenighet där varje tredjedel är beroende av de andra. På samma sätt som tex ordet lång endast kan ha en innebörd i förhållande till ordet kort. Orden lång och kort skapar på detta sätt en oupplöslig tvåenighet.

Jag känner även igen de diskussioner med fysiker som du relaterar till ovan. Jag hade en diskussion en gång med fysikern Ulf Danielsson (känd från TV och strängforskare) på ett stort fysikerseminarium där han skulle avslöja vad som fanns innan Big Bang. Han förklarade att det flöt omkring två stycken gigantiska energiflak som krockade och som orsakade BB. Jag ställde då den försynta frågan hur dessa energiflak hade skapats. Svaret var att det visste han inte. Jag frågade honom om de hade skapat denna teori för att slippa anta det genanta att BB hade uppkommit ur intet. Han skruvade lite på sig och erkände till slut att även en kvantfluktuation måste uppstått ur ”ett något” och inte ur ”ett intet”. Även om detta något inte var mätbart.
Det var tur det, sa jag, för att ett intet är ju per definition ”ett något som inte finns”. Om man har mage att påstå att ett intet finns så påstår man ju att ”ett något som inte finns” finns. Detta är ju en katastrofal ologisk motsägelse. Lindrigt sagt…

Åke skrev:
Vad jag kan förstå har du samma syn som mig på detta; “det ultimata kaos” du talar om motsvarar helt tydligt mitt absoluta kaos (jag brukar skriva kaos med stor bokstav, just för att det hänger ihop med det absoluta Kosmos; de båda betecknar alltså inte det kaos och kosmos man talar om i vardagslag utan är noga definierade). Likaså “det vita ljuset”. Du tycks inte ha hamnat i vad jag brukar kalla “Absoluthetsträsket”. Som annars 99,99% av alla som behandlar dessa frågor brukar hamna, för att sedan tyvärr sjunka ned i detta och virra bort sig. De s k strängteoretikerna till exempel, som jag annars hyser en viss aktning för. BB:arna ska vi inte tala om.

Leif skriver nu:
Trots allt måste jag nog hävda att det Absoluta existerar. Men det ingår inte primärt i min modell, inte på den nivå som vi rör oss på nu. Jag vill nog mena att det finns en djupare metafysisk nivå där det Absoluta med stort A kan dväljas. Ja, det blir faktiskt en logisk konsekvens av vad både du och jag skriver oberoende av varandra. Men denna djupa nivå tycker jag vi lämnar därhän i nuläget. Den löser nämligen ingenting och kan inte förklara livet, universum osv. Vi har faktiskt på denna djupa nivå lämnat både livet och upplevelsen bakom oss.

Detta är inte meningsfullt utan jag vill istället stanna på ”livsnivån”. Men detta får inte bara bli en filosofisk-teoretisk diskussion. Jag vill tvärtom försöka hitta naturvetenskapliga bevis för detta kaos/ENERGIN som både du och jag nämner. Vi kan tex hitta indicier från kvantfysiken, de så kallade virtuella partiklarna. Dessa kan ge oss förutsättningar för att göra det sannolikt att universums tomrum inte är tomt utan tvärtom är fyllt med ENERGI (detta som fysikerna inte kan förklara) som både du och jag verkar mena.

Den ansedda fysikern John A Wheeler har nämligen genom att kombinera Maxwells vacuumfältteori och Heisenbergs osäkerhetsprincip visat att dessa virtuella partiklar har en fantastisk energitäthet. Omräknat till massa är denna energitäthet 10 upphöjt till 94 g/cm3 tomrum. Det är 10 upphöjt till 40 gånger så mycket energi/cm3 tomrum som det finns materia i universum, dvs ALL materia i universum! Tomrummet är således inte tomt. Man kan tolka dessa virtuella partiklar som ett mellanled mellan det fysiska universumet och den så kallade Vacuum-energin. Denna vacuum-energi motsvarar ENRGIN i min modell, dvs den violetta skivan. I detta vacuumfält finns också informationen som jag pratar om (diabilderna, öarna av energi koncentrat/elektriskt spänningsfält/Platons eviga former/människorna framför elden)

 

*

 

Leif skriver:

Åke skrev:
Jag tror vi ska akta oss för att hamna i en strid om ord eller begrepp. Vi är ju alla olika och tänker olika. Fast vi kan egentligen mena samma sak, endast ser på samma ”objekt” från olika vinklar och håll.

Leif skriver nu:
Absolut med stort A ;-). Vi ska absolut inte strida om begrepp. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av att strida om någonting . Om vi tycker olika så är det lika OK som att vi tycker lika. På den nivå vi nu diskuterar så är vi emellertid eniga menar jag.

Åke skrev:
Men nu diskuterar vi inte filosofi i allmänhet, utan filosofi med inriktning på naturvetenskap och kosmologi. Där har begreppen relativitet och absoluthet mycket bestämda definitioner.

Leif skriver nu:
Jag håller med. Vi ska hålla oss ”på livsnivån” som jag skrev. Det är på denna nivå som vi kan lösa livets och universums gåtor. När jag skriver att jag anser att det finns något som är Absolut med stort A så har vi lämnat livsnivån, naturvetenskapen och den praktiska filosofin för den rena metafysiken. När jag menar att det finns något som är Absolut med stort A så har vi nått den djupaste nivå som man överhuvudtaget kan nå. Men det är en teoretisk nivå som är fullständigt ointressant på den nivå vi nu diskuterar på, dvs på den nivån där vi fortfarande har kontakt med naturvetenskapen, livet och universum som vi känner det. Jag föredrar i nuläget att stanna på denna nivå. Den djupaste metafysiska nivån jag nämner har ingen betydelse för det vi diskuterar nu.

Åke skrev:
Självklart går det inte att på ”ren” matematisk väg lösa frågan om förhållandet mellan det absoluta och det relativa. Men principen gäller vår praktik om hur världen och vi faktiskt fungerar. Den genomkorsar enligt min mening precis alla frågor, på alla nivåer. Så den är fundamental och mycket viktig. Och jag tror också den är viktig för vår fortsatta debatt. Men också för att det kanske är dags att vi rensar lite i rabatten. Innan den blir alltför snårig, så ber jag dig att (än en gång) ge din syn på denna princip om förhållandet mellan det relativa och det absoluta. Jag vill alltså att du utvecklar din syn på det hela lite mer än du redan gjort. Så kan kanske också onödiga missförstånd undvikas.

Leif skriver nu:
Jag väljer att kopiera in det jag skrev i förra brevet eftersom jag inte kan vara tydligare enligt mitt sätt att se det:

”Vi verkar på detta plan/nivå vi diskuterar att vara tämligen eniga. Min absoluta vita skiva är absolut relativt den bruna skivan, dvs universum. Dessa motsatser är beroende av varandra för sin existens. Ta dessa rader som du nu läser som exempel. Vad möjliggör att du kan läsa mina rader? Jo, det är samspelet mellan den svarta texten och den vita bakgrunden, dvs kontrasterna mellan dem. Bara genom deras kompletterande samverkan kan budskapet läsas och göras meningsfullt.

Mina tre olika skivor ska inte ses som existerande oberoende av varandra utan tillsammans skapa en oupplöslig treenighet där varje tredjedel är beroende av de andra. På samma sätt som tex ordet lång endast kan ha en innebörd i förhållande till ordet kort. Orden lång och kort skapar på detta sätt en oupplöslig tvåenighet.”

 

Jag (Leif) skrev alltså:
”Min absoluta vita skiva är absolut relativt den bruna skivan, dvs universum.” Observera att jag skriver absolut med litet a och inte stort A. Jag anser det därför som mycket sannolikt att vi är eniga här Åke. Annars måste jag grovt ha missförstått din modell.

Åke skrev:
Som sagt, jag funderar fortfarande på dina platonska/sokratiska begrepp. Ser en möjlighet att de kan skapa en viss klarhet om hur vi uppfattar världen, om våra illusioner om den etc.

Leif skriver nu:
Ja, det vore kul Åke om detta kunde förklara något. Det är väl just här som jag ser den största skillnaden mellan våra modeller. Jag har stoppat in en extra parameter mellan ditt ultimata kaos och ditt universum, dvs min violetta skiva med den eviga informationen, platons eviga former. Om detta kan hjälpa dig på något sätt så har mina brev varit mödan värda.

Åke skrev:
Med relativa hälsningar

Leif skriver:
Tack för att du tar dig tid att lägga ut våra diskussioner.
”a”bsolut vänliga hälsningar till dig Åke

Hej Leif!
Ser man på! Nu förstår jag lite bättre vad du menar. Vi tycks ju vara helt överens i frågan om det absoluta och det relativa. Detta ser jag faktiskt som det viktigaste. Men undrar samtidigt om inte du missat något annat, ty du skriver: ”Det är väl just här som jag ser den största skillnaden mellan våra modeller. Jag har stoppat in en extra parameter mellan ditt ultimata kaos och ditt universum, dvs min violetta skiva med den eviga informationen, platons eviga former.”

Mellan ”mitt” Kaos och ”mitt” Universum finns ju ”mitt” Kosmos! Det som alltså motsvarar din violetta skiva. Och med dina ”tre olika skivor” är det precis som med min ”treenighet”: De ”ska inte ses som existerande oberoende av varandra utan tillsammans” skapar de ”en oupplöslig treenighet där varje tredjedel är beroende av de andra”. Så någon skillnad mellan våra modeller på denna punkt kan då jag inte se.

Jag kan alltså inte se annat än att överensstämmelsen gäller även här. Kosmos är på sätt och vis den viktigaste ”parametern”. Och den är svårast att s a s upptäcka. Den saknas helt i BB-modellen exempelvis. Ty till nöds kan man ju låta deras ”kvantumfluktuationer” motsvara vårt Kaos. Och universum finns ju där. Den violetta skivan och Kosmos saknas också i alla andra alternativa modeller. Och det är just här man tydligt inser filosofins styrka och nödvändighet i problemet om världsalltet, och dess ursprung och uppkomst. Den extra, tredje parametern är en logisk nödvändighet, lika logisk och nödvändig som Jesus i kristendomen.

Em annan metafor med hjälp av ljus är då en ljusstråle får passera ett prisma. Ett helt vitt ”osorterat” ljus får träffa den plana ytan av ett prisma. Ut från prismat på motstående sida kommer ett spektrum av färger. Det helt vita kaotiska obegränsade kvalitetslösa ljuset avgränsas och formas av prismat (Kosmos). Ut på andra sidan kommer det formade ljuset med en ”ny” kvalité, det har både färg och kvantitet: spektralfärgerna, regnbågens alla (sju?) färger. Denna analogi har en fördel: alla färger har ju sina komplementfärger: rött har grönt, blått har gult osv. Det vill säga dessa komplement symboliserar Antiuniversum. Men för att åskådligöra detta behövs förstås ett prisma till, där dessa färger bytt plats.

En metafor eller analogi till sambandet mellan treenigheten Kaos, Kosmos och Universum (Antiuniversum är komplementfärgerna).

 

Med andra ord (och detta har jag inte nämnt tidigare): det behövs också ett slags Anti-Kosmos. Kosmos är delat i två motsatt roterande delar. De rör sig i förhållande till varandra på ännu ett sätt: Antingen mot varandra eller från varandra. För att uttrycka mig matematiskt: De roterar runt x-axeln antingen i höger- eller vänstervarv, samtidigt som de antingen rör sig från eller mot origo. Just nu då de båda universa expanderar rör de sig från varandra. Eller noga räknat, det finns en tendens till en sådan utåtriktad frånrörelse, en impulstendens. Om det i Kaos endast finns en viss obegränsad ”osorterad” rörelse, så står Kosmos för en viss mängd av rörelse, en viss bestämd rörelsemängd. En viss bestämd kvantitet av formad rörelse. Detta skapas av rotationen (som alstras av Kaos).

I de båda universa alstras nu ett visst rörelsemängdsmoment. Med mycket hög frekvens och med en riktning utefter x-axeln men nu med en annan rotationsfrekvens eller vinkelfrekvens överförs denna rörelsemängd från Kosmos så att ett moment tillkommer. (Denna vinkelfrekvens är för Kosmos´ del mycket långsam). Kosmos antas bestå av ett mycket stort, men begränsat, antal ytor - rumtidsytor. Det är varje sådan yta (eller existensform) som alstar detta rörelsemängdsmoment i samma antal utefter hela (den absoluta) rotationsaxeln. På så sätt överförs med mycket hög frekvens en viss rörlesemängd till de båda universa. Och nu en mycket viktig sak: varje sådant rörelsemängdsmoment är till sitt numeriska värde lika med Plancks konstant h. Vinkelfrekvensen har också ett bestämt värde. Produkten av denna och h och deras summa utefter hela x-axeln ger planck-energin.

Både Plancks konstant och planckenergin kallar fysikerna kvanta. Liksom planckmassan, plancktiden, plancklängden etc. Alltså absoluta, oföränderliga enheter. Med hjälp av dessa kvanta är det sedan lätt att - utifrån min modell och hur den fungerar - beräkna Kosmos och universums och absoluta och relativa radier, expansionstider etc. etc. Det vill säga alla värden behövliga för att förklara universums uppkomst och utveckling steg för steg. Och märk väl alla dessa värden är uppmätta på laboratorier och/eller på astronomisk väg. Som man kan förstå: Utan filosofisk analys och syntes ingen fungerande kosmologi.

Så nu Leif är jag beredd att något kommentera det du sagt om energi och exergi.

Du skriver:
Naturvetenskapen vet inte vad energi är. De vet bara att det är något som gör sig gällande i form av kraft och att det är inbyggt i all materia. Hade värme varit energi, så hade man vetat vad energi är. Det vet man inte. Hade solljus varit energi, så hade man veta vad energi är. Det vet man inte. Att värme och solljus är uttryck för energi, är ju inte detsamma som att de ÄR energi. Detta är en viktig skillnad.

Åke: Håller helt med.

Leif: Det fysikerna räknar på är alltså inte energi, utan exergi.
"En-ergi" betyder "inre kraft". "Ex-ergi" betyder följaktligen "yttre kraft". Eller mer precist: Inre potential/förmåga (energi) respektive yttre realisation (exergi). Exergin är således ett mått på energins uttryck eller möjlighet att göra sig gällande, dvs ett mått på arbete, W=FxS (i fysikalisk bemärkelse).

Skillnaden är principiellt följande:
Energi kan inte förstöras, exergi kan förstöras (förbrukas).
Detta sker varje gång vi har med rörelse eller förvandling att göra (det vi till vardags kallar "energiomvandling"). Tittar man närmare på vad som sker i dessa tillfällen, så är det materian (kol, vatten, olja etc.), dvs exergin, inte energin, som tar slut eller åtminstone förbrukas.
När vi således talar om att "spara på energin" är det naturligtvis inte energin vi sparar på (den är ju outtömlig), utan exergin. Det vi mäter är inte energin, utan exergin (även om vi till vardags kallar även denna energi).

Åke: Känner du igen dig i Kosmos? Där förbrukas exergi.

 

Med exergetiska hälsningar
Åke

*

Leif svarar (26 februari 2007).

Åke skrev:

Ser man på! Nu förstår jag lite bättre vad du menar. Vi tycks ju vara helt överens i frågan om det absoluta och det relativa. Detta ser jag faktiskt som det viktigaste.

Men undrar samtidigt om inte du missat något annat, ty du skriver: ”Det är väl just här som jag ser den största skillnaden mellan våra modeller. Jag har stoppat in en extra parameter mellan ditt ultimata kaos och ditt universum, dvs min violetta skiva med den eviga informationen, platons eviga former.”

Mellan ”mitt” Kaos och ”mitt” Universum finns ju ”mitt” Kosmos! Det som alltså motsvarar din violetta skiva. Och med dina ”tre olika skivor” är det precis som med min ”treenighet”: De ”ska inte ses som existerande oberoende av varandra utan tillsammans” skapar de ”en oupplöslig treenighet där varje tredjedel är beroende av de andra”. Så någon skillnad mellan våra modeller på denna punkt kan då jag inte se.

Leif skriver nu:
Ja, du har rätt, våra modeller överensstämmer även här. Jag får be om ursäkt. Jag har faktiskt inte förrän nu förstått funktionen hos ditt kosmos. Nu tror jag att det har klarnat.

Åke skrev:
Jag kan alltså inte se annat än att överensstämmelsen gäller även här. Kosmos är på sätt och vis den viktigaste ”parametern”. Och den är svårast att s a s upptäcka. Den saknas helt i BB-modellen exempelvis. Ty till nöds kan man ju låta deras ”kvantumfluktuationer” motsvara vårt Kaos. Och universum finns ju där. Den violetta skivan och Kosmos saknas också i alla andra alternativa modeller. Och det är just här man tydligt inser filosofins styrka och nödvändighet i problemet om världsalltet, och dess ursprung och uppkomst. Den extra, tredje parametern är en logisk nödvändighet, lika logisk och nödvändig som Jesus i kristendomen.

Leif skriver:
Enig! Utan den tredje parametern så faller logiken platt till marken.

Åke skrev:
En annan metafor med hjälp av ljus är då en ljusstråle får passera ett prisma. Ett helt vitt ”osorterat” ljus får träffa den plana ytan av ett prisma. Ut från prismat på motstående sida kommer ett spektrum av färger. Det helt vita kaotiska obegränsade kvalitetslösa ljuset avgränsas och formas av prismat (Kosmos). Ut på andra sidan kommer det formade ljuset med en ”ny” kvalité, det har både färg och kvantitet: spektralfärgerna, regnbågens alla (sju?) färger. Denna analogi har en fördel: alla färger har ju sina komplementfärger: rött har grönt, blått har gult osv. Det vill säga dessa komplement symboliserar Antiuniversum. Men för att åskådligöra detta behövs förstås ett prisma till, där dessa färger bytt plats.

Leif skriver:
Snyggt Åke! Jag brukar faktiskt själv använda analogin med det vita ljuset, prisman och de spektralfärger som uppkommer. Ett komplement till diaprojektorn och diabilderna så att säga…

Åke skriver:
Med andra ord (och detta har jag inte nämnt tidigare): det behövs också ett slags Anti-Kosmos. Kosmos är delat i två motsatt roterande delar.

Leif skriver:
Bra! Jag har ett liknande fenomen i min modell. Mina eviga strukturer, 6 till antalet, i den violetta skivan är varandras motsatser eller komplement. Struktur 1 och 4 är motsatser, struktur 2 och 5 är motsatser, struktur 3 och 6 är motsatser. På detta sätt så genereras i varje ögonblick motsatta kvaliteter från den vita skivan genom den violetta skivan (prismat) med dess eviga strukturer ut till universum. På detta sätt så befinner sig både den violetta skivan och den bruna skivan (universum) i fullständig balans (även kaos/vita skivan så klart då denna är ständigt kvalitetslös). Inom matematiken och i den teoretiska fysiken så pratar man om ”hypersymmetri” eller ”perfekt symmetri”. I min modell så har jag i varje nanosekund denna hypersymmetri närvarande.
Vad jag kan se så har du på samma sätt skapat denna hypersymmetri. Eller hur?

Åke skrev:
De rör sig i förhållande till varandra på ännu ett sätt: Antingen mot varandra eller från varandra. För att uttrycka mig matematiskt: De roterar runt x-axeln antingen i höger- eller vänstervarv, samtidigt som de antingen rör sig från eller mot origo. Just nu då de båda universa expanderar rör de sig från varandra. Eller noga räknat, det finns en tendens till en sådan utåtriktad frånrörelse, en impulstendens. Om det i Kaos endast finns en viss obegränsad ”osorterad” rörelse, så står Kosmos för en viss mängd av rörelse, en viss bestämd rörelsemängd. En viss bestämd kvantitet av formad rörelse. Detta skapas av rotationen (som alstras av Kaos).

Leif skriver nu:
Precis som i min modell. Den vita skivan är helt osorterad/oordnad medan den violetta skivan innehåller en ”viss grad av ordning” i de eviga motsatta strukturerna.

Åke skrev:
I de båda universa alstras nu ett visst rörelsemängdsmoment. Med mycket hög frekvens och med en riktning utefter x-axeln men nu med en annan rotationsfrekvens eller vinkelfrekvens överförs denna rörelsemängd från Kosmos så att ett moment tillkommer. (Denna vinkelfrekvens är för Kosmos´ del mycket långsam). Kosmos antas bestå av ett mycket stort, men begränsat, antal ytor - rumtidsytor. Det är varje sådan yta (eller existensform) som alstar detta rörelsemängdsmoment i samma antal utefter hela (den absoluta) rotationsaxeln. På så sätt överförs med mycket hög frekvens en viss rörlesemängd till de båda universa.

Och nu en mycket viktig sak: varje sådant rörelsemängdsmoment är till sitt numeriska värde lika med Plancks konstant h. Vinkelfrekvensen har också ett bestämt värde. Produkten av denna och h och deras summa utefter hela x-axeln ger planck-energin. Både Plancks konstant och planckenergin kallar fysikerna kvanta. Liksom planckmassan, plancktiden, plancklängden etc. Alltså absoluta, oföränderliga enheter. Med hjälp av dessa kvanta är det sedan lätt att - utifrån min modell och hur den fungerar - beräkna Kosmos och universums och absoluta och relativa radier, expansionstider etc. etc. Det vill säga alla värden behövliga för att förklara universums uppkomst och utveckling steg för steg. Och märk väl alla dessa värden är uppmätta på laboratorier och/eller på astronomisk väg. Som man kan förstå: Utan filosofisk analys och syntes ingen fungerande kosmologi.

Leif skriver:
Jag förstår dig tror jag. Du utgår från formeln för partikelenergi, W=hf.

Åke skrev:
Så nu Leif är jag beredd att något kommentera det du sagt om energi och exergi.

Du skriver:
Naturvetenskapen vet inte vad energi är. De vet bara att det är något som gör sig gällande i form av kraft och att det är inbyggt i all materia. Hade värme varit energi, så hade man vetat vad energi är. Det vet man inte. Hade solljus varit energi, så hade man veta vad energi är. Det vet man inte. Att värme och solljus är uttryck för energi, är ju inte detsamma som att de ÄR energi. Detta är en viktig skillnad.

Åke: Håller helt med.

Leif: Det fysikerna räknar på är alltså inte energi, utan exergi.
"En-ergi" betyder "inre kraft". "Ex-ergi" betyder följaktligen "yttre kraft". Eller mer precist: Inre potential/förmåga (energi) respektive yttre realisation (exergi). Exergin är således ett mått på energins uttryck eller möjlighet att göra sig gällande, dvs ett mått på arbete, W=FxS (i fysikalisk bemärkelse).

Skillnaden är principiellt följande:
Energi kan inte förstöras, exergi kan förstöras (förbrukas).
Detta sker varje gång vi har med rörelse eller förvandling att göra (det vi till vardags kallar "energiomvandling"). Tittar man närmare på vad som sker i dessa tillfällen, så är det materian (kol, vatten, olja etc.), dvs exergin, inte energin, som tar slut eller åtminstone förbrukas.

När vi således talar om att "spara på energin" är det naturligtvis inte energin vi sparar på (den är ju outtömlig), utan exergin. Det vi mäter är inte energin, utan exergin (även om vi till vardags kallar även denna energi).

Åke skrev:
Åke: Känner du igen dig i Kosmos? Där förbrukas exergi.

Leif skriver nu:
Här vet jag inte om jag förstår dig. I min modell så ”tappas” den violetta skivan på ENERGI, detta som fysikerna inte vet vad det är. I min bruna skiva, universum, så kan vi se effekter, en verkan, av denna energi. Det är dessa effekter vi sedan kan räkna på i vår vardag, dvs det är exergin som vi utför beräkningar på. Inte ENERGIN, den vet vi inte vad det är, och den kan vi inte räkna på.
Men det är kanske så du menar?

Glada hälsningar
Leif

Åke Skrev:

Hej Leif!
Om jag får sammanfatta det hittills sagda så är tydligen vi överens om ”treenigheten” (Kaos, Kosmos, det universella systemet, de tre skivorna, etc). Utan dessa tre ”parametrar” så ”faller logiken platt till marken”, som du skriver. Vi har således en logisk och funktionell enhet i dessa tre. Vi kanske också är överens om att varje ingående del av denna treenighet i sin tur kan delas i två motsatta komponenter. Det verkar så.

Leif:
Här håller jag både med dig och inte. Både du och jag menar ju att kaos/den vita skivan är obegränsad, formlös och kvalitetslös. Hur kan något sådant delas överhuvudtaget? Endast det som har form och som därmed innehar begränsning kan delas. Däremot så håller jag med dig om att även kaos/ den vita skivan TILL SYNES kan delas. Men det är en skillnad på vad som VERKLIGEN sker och vad som VERKAR ske. Se även mina skrivningar längst ned för ytterligare ledtrådar. Att det vita ljuset i analogin kan delas upp i sina ingående komponenter genom prismat beror ju på att ljuset innehar hastighet, rörelseenergi, våglängd frekvens och partikelnatur (foton) och därför representerar form och begränsning.

Åke:
Ty, om jag nu börjar med Kosmos, så har jag påstått att detta befinner sig i rörelse, i rotation. Men gentemot vad? Det är den stora frågan, en fråga man måste vara mycket noggrann med. Annars hamnar man lätt på hal is, riskerar att hela logiken faller och därmed hela ”bygget”. Frågan gentemot vad Kosmos rör sig och roterar kräver alltså ett konsekvent, logiskt svar.

Först kan man ju förstås fråga sig: måste det vara i rörelse då? Rör det sig överhuvudtaget av någon slags nödvändighet? Vi har ju nyss varit rörande eniga om att det är fråga om en absolut parameter. Jo, men inte en Absolut sådan, ty Kosmos är för sin existens beroende av de två andra. OK, men då rör det sig i förhållande till både Kaos och universum. Att det rör sig i förhållande till det universella systemet - inget problem. Men gentemot Kaos? Är det något problem med detta?

Jo, det är ett stort problem. Ingenting kan ju rimligen röra sig gentemot ”ingenting”! dvs. något formlöst, obegränsat och kvalitetslöst. Kan någonting röra sig och rotera gentemot något som per definition saknar både tids- och längdmått, både materia och energi?

Leif:
Jag håller med. Men ”ingenting”, dvs det som är formlöst och obegränsat samt saknar både materia och energi, kan väl heller inte delas (se ovan)?

Dessutom: eftersom kaos/den vita skivan är formlös och obegränsad så genomsyrar det kosmos/violetta skivan till 100 %. Kan man då VERKLIGEN säga att kosmos/violetta skivan fortfarande är lika med kosmos/violetta skivan? Är det då fortfarande rätt att säga att kosmos rör sig samt roterar? Se längst ned för ytterligare ledtrådar.

Åke:
I så fall hur snabb är denna rörelse? Hur snabb är denna rotation. Jag vill gärna veta svaret i meter per sekund, i periferihastighet, vinkelfrekvens eller dylikt. Svaret är förstås att detta inte går att mäta eller beräkna. Någon sådan rörelse och rotation kan således inte finnas. Inte i någon som helst logisk och fysikalisk mening. Står då Kosmos alltså helt still? Men stå still kan man endast göra relativt något annat.

Leif:
Något som är obegränsat, dvs kaos/den vita skivan uppfyller ju per definition hela världsalltet, dvs allt rum som finns. Det finns alltså inget spel-RUM att röra sig i. Det kan ju heller inte ”krympa inåt” eftersom kaos inte har någon gräns som gör att det kan krympa eller röra sig överhuvudtaget. Detta kaos/den vita skivan är alltså i absolut stillhet. Buddha lärde också ut om ”tomheten” som vilade i absolut stillhet. Se ytterligare ledtrådar längst ned.

Buddha lärde ut om ”tomheten” som vilade i absolut stillhet.

Åke:
Att ”stå still” är också en form av rörelse, precis som att rotera eller expandera också är former av rörelse, former av förändring. Svaret är alltså att gentemot Kaos kan inte Kosmos som helhet röra sig.
Likväl rör hon sig!

Leif:
Jag menar att hon VERKAR röra sig.

Åke:
Paradoxen har förstås en lösning. Logiken säger oss att om vi delar denna helhet Kosmos i två, så har vi en lösning. Man kan säga att kravet på logik kräver denna lösning. Annars har vi i smyg omdefinierat Kaos; det har plötsligt blivit något reellt, något som har både materia och energi osv. Nåväl, det är alltså dessa två motsatta delar av Kosmos som rör sig i förhållande till varandra, som roterar i förhållande till varandra. De speglar varandra, är spegelsymmetriska. De rör sig i motsatta varv förstås, annars skulle ju de fortfarande inte röra sig. Den ena komponenten kan vi kalla vårt Kosmos, då det är förbundet med vårt Universum. Den andra är då Antikosmos, förbundet med Antiuniversum.

Med denna logiska lösning på detta rörelseproblem faller det nu ut nästan av sig självt en mängd fruktbara fysikaliska lösningar. Svaret på hur fort och hastigt de roterar exempelvis. De rör sig alltså relativt varandra, men med en relativitet som också är absolut. Helt enligt vår princip. Och vad är denna hastighet av absolut karaktär? Just det - ljushastigheten. Varje punkt på periferin på vårt Kosmos rör sig med ljusfarten i förhållande till Antikosmos i förhållande till motsvarande punkt. Detta betyder att för det absoluta Kosmos gäller att förhållandet mellan dess radie mätt i R meter och detta avstånd mätt i T sekunder är c, det vill säga ljushastigheten. (R/T = c). R och T är då den absoluta radien mätt i meter och T den absoluta tiden mätt i sekunder. Vinkelhastigheten är då w = 2þ/T.

Leif:
Jag är med, du räknar med radianer= 2þ x grader/360.

Åke:
Det vill säga under tiden T rör sig, roterar vårt Kosmos ett helt varv och under denna tid expanderar och växer vårt Universum från en minimal radie (inte noll!) till radien T sekunder (eller R meter). I nästa skede av denna process vänder det och vårt Kosmos kommer nu att rotera i ett motsatt varv gentemot Antikosmos. Uppladdningen av hela Kosmos kan då börja liksom urladdningen av våra universa…

Avslutningsvis skulle jag vilja påpeka en sak för att undvika missförstånd. Jag räknar med två slags tid: En vanlig tid, den som fysikerna betraktar som den fjärde dimensionen (de tre andra är då de rumsliga längd, höjd och bredd). Men det finns också en imaginär tid, har jag funnit. Den tiden måste man sätta symbolen i framför, alltså det som är lika med roten ur minus ett (dvs. i^2 = -1). Exempelvis iT eller it. Enbart T eller t är något annat, det är det ”gamla vanliga”.

Leif:
Intressant att du tar med detta med komplexa tal och imaginära enheter i din modell.

Åke:
Och nu Leif, skulle jag vilja att vi går igenom detta steg för steg. Alltså från the very beginning. Annars riskerar vår diskussion att spreta ut alldeles för mycket. Jag tror att vår hittills uppnådda samsyn på de filosofiska och kosmologiska frågorna räcker till för det.

Leif:
Det är möjligt att du nu tycker att vi har glidit isär något vad gäller den filosofiska samsynen. Men misströsta inte. Jag har helt utan förvarning hoppat ned till en djupare metafysisk nivå som jag har nämnt för dig i tidigare brev. På den elementära livsnivån så är jag helt överens med dig i vad du skriver ovan om att ”kaos kan delas”, ”kosmos rör sig” osv. Men eftersom jag har märkt att du är med på noterna, och pga att våra modeller är så lika, så känner jag att jag nu vågar fördjupa diskussionen något.

Jag hade gärna väntat lite till med detta men tyvärr så har tidsbristen tvingat mig till att forcera detta med fördjupningen av diskussionen. Jag har nämligen genom mitt arbete fått ett erbjudande att arbeta utomlands en längre tid. Där kommer jag tyvärr förmodligen inte att ha tid för dessa mycket intressanta och givande diskussioner på ett tag. Jag beger mig iväg om någon vecka eller så.

Åke:
Jag föreslår alltså att vi påbörjar en diskussion om Kaos och Kosmos, i stil med ovantstående. Vi går sedan vidare till universums uppkomst och utveckling osv.

Leif:
Det hade varit intressant men som jag förklarade ovan så börjar tiden rinna ut för denna gång. Men det går flera tåg!

Jag vill emellertid som kanske ett sista bidrag från mig på ett tag fördjupa diskussionen med följande frågor som det tål att fundera på:

1) Jag menar ju att alla mina tre skivor uppvisar en perfekt balans, en så kallad hypersymmetri. Detta pga att även den violetta skivan och den bruna skivan (universum) i varje ögonblick ”består av” lika mycket ”kvalitet” och ”antikvalitet”. Det verkar även som att ditt kosmos och universum uppvisar samma hypersymmetri (pga ditt antiuniversum och antikosmos).

Min fråga till dig är nu: Hur skulle kosmos/violetta skivan och universum/den bruna skivan te sig för oss om vi kunde se dessa UTEFRÅN? Skulle vi kunna förnimma några kvaliteter?

2) Både du och jag menar att kaos/den vita skivan genomsyrar både kosmos/den violetta skivan och universum/den bruna skivan. Men nu kommer det viktiga. Både du och jag menar också att kaos är obegränsat och därmed formlöst. Det innebär ju att kaos/den vita skivan inte bara genomsyrar ALLT, dvs varje atom, elektron, sträng osv. Kaos/den vita skivan genomsyrar ALLT till 100 %!

Hur skulle det kunna vara annorlunda? Om kaos/den vita skivan inte genomsyrade ALLT till 100 % så skulle det ju finnas en punkt/flera punkter i världsalltet där kaos/den vita skivan inte existerade. Men det skulle ju innebära att kaos/den vita skivan inte var obegränsad utan begränsad och skulle därför utgöra form. Men något som har form kan inte utgöra vårt kaos/den vita skivan.
Tänk dig ett glas som innehåller vatten till kanten. Nu brukar vi säga att glaset INNEHÅLLER vatten. Men om vattnet, precis som kaos, genomsyrade glaset till 100 % så kan vi inte längre säga att glaset innehåller vatten. Nu måste vi hävda att glaset ÄR vatten. Eller hur?

3) Varför hävdar Sokrates och Platon att de former, färger osv vi kan uppleva bara är en svag spegelbild av de äkta formerna? Eller med andra ord: varför hävdar de att vår skuggvärld består av illusioner?

4) Varför hävdar Buddha att vår värld är en illusion och att den yttersta verkligheten är ”absolut stillhet” och ”tomhet”?

5) Har inte vår fysik också visat att vår fysiska värld är en illusion (om än inte på samma dramatiska sätt som jag gör ovan, naturvetenskapen ligger lite efter så att säga)? Fysiken har ju visat att atomen till mer än 99,99 % består av tomhet. Är det då rätt att hävda att materien är fast? Är det inte mer rätt att hävda att materien VERKAR fast men att detta är en illusion?

6) Om det fanns ”ett något” som var VERKLIGT, och att allt annat som tycktes existera endast var illusioner av SAMMA ”verkliga något”, så skulle det ju inte finnas något annat verkligt att relatera till. ALLT som existerar skulle vara ”detta något” när det kommer till kritan. Skulle ”detta något” då vara relativt? Eller skulle det vara Absolut med stort A?

Ok Åke, hoppas att du vill och hinner ge någon form av respons på detta innan jag beger mig. Jag känner faktiskt att det är viktigt att klara ut dessa frågor innan vi fördjupar oss i universums skapelse och utveckling på ”livsnivån”, dvs på den praktiska/illusoriska nivån där livet och universum kan förklaras.

De allra vänligaste hälsningar

Leif

Hej Leif!

(På grund av resa kan jag inte svara på ett par veckor, men här kommer det den 17 mars 2007.

Det handlar i första hand om en analys av Kaos. Eller rättare sagt en början till en sådan.

Det är till viss del svar på Leifs 5 frågor ovan.)

Om Kaos.

Du är helt med på att Kosmos kan ”delas” i två, likaså det universella systemet så att vi får vårt Universum och Antiuniversum. Men tanken att också Kaos har sin form och antiform, sina motsatta sidor och komponenter och därmed kan ”delas” ställer du dig mycket frågande till:

Både du och jag menar ju att kaos/den vita skivan är obegränsad, formlös och kvalitetslös. Hur kan något sådant delas överhuvudtaget? Endast det som har form och som därmed innehar begränsning kan delas, skriver du exempelvis.

Men tillägger också:

Däremot så håller jag med dig om att även kaos/ den vita skivan TILL SYNES kan delas. Men det är en skillnad på vad som VERKLIGEN sker och vad som VERKAR ske.

Ja, hur kan Kaos som enligt bådas mening är obegränsat, formlöst och kvalitetslöst ändå på något sätt kunna ”delas”? Enligt min mening? Låt mig få ge en något mer ingående syn på detta problem. Påpekar för ordningens skull att det naturligtvis inte är fråga om en trivial delning, som att dela en limpa, en korv eller dylikt.

I likhet med Kosmos och det universella systemet (Universum och Antuniversum) tillhör Kaos verkligheten. Kaos ingår i hela detta världssystem. Kaos är en funktionell del och komponent av den treenighet vi tidigare talat om. Kaos är en av de tre ”kuggar” i hela världsmaskineriet; ett maskineri som kan ha två motsatta riktningar. Ur vår synpunkt kan det vara växande som nu (Universum expanderar) eller avtagande (Universum kontraherar). Dessa riktningar visas också i att Kosmos' två motsatta komponenter roterar i höger- eller vänstervarv, vilket får till följd att även två komponenterna i det universella systemet har motsvarande rotationer. Huruvida vårt Universum just nu roterar i höger- eller vänstervarv är förstås en fråga om konvention. Allt detta tror jag vi är överens om.

Nå, nu menar jag att olika riktningar av rörelse och aktivitet också kan tillskrivas Kaos och att dessa är varandra motsatta. Precis som de två andra komponenterna i vår treenighet. Men till skillnad från dessa två är Kaos som sagt inte reellt; där finns varken materia eller energi, eller ens rum och tid. Detta är helt klart. Men detta immateriella Kaos är ändå ”något”, det är imaginärt med både rörelse och aktivitet. Kaos är inte något passivt och overksamt. Det är tvärtom högst aktivt. Detta synsätt stämmer med hur den gamle greken och försokraten Anaximandros, såg på vad han kallade urgrunden (”apeiron”). Denna aktiva urgrund föreställde han sig vara både obegränsad och kvalitetstlös. Den var alltså inte oändlig, den var obegränsad, vilket är en stor skillnad.

För antagandet av en oändlig urgrund anför Aristoteles den motiveringen, att det behövs en oändlig tillgång på nytt 'material' för att detta ska räcka till för an ständig nyskapelse av ting - en motivering, som torde ha anförts av Anaximens och möjligen av pythagoréerna, men som förefaller överflödig i Anaximandros system, då denne räknade med en cyklisk växling av uppkomst och undergång. (Erik Stenius:Tankens gryning ).

Finessen med en obegränsad urgrund - ett obegränsat Kaos - är att detta ju per definition saknar både rumsliga och tidsliga dimensioner. Och kan därför inte tillskrivas någon gräns, någon viss utsträckning i rummet. Ett oändligt Kaos i den aristoteliska betydelsen - oändlig tillgång på nytt 'material' - är också i min mening ”överflödig” av samma skäl som den i Anaximandros system. Jag räknar också ”med en cyklisk växling av uppkomst och undergång.”

Vad sedan beträffar den” kvalitetstlösa” urgrunden så är det också intressant att notera att ”Anaximandros system” också stämmer med vår syn på det hela.

Då apeiron skall vara urgrunden och i sina modifikationer kunna uppvisa alla i naturen förekommande kvaliteter, det vill säga då det självt måste besitta alla kvaliteter in nuce, måste det vara kvalitetstlöst, ty de motsatta kvaliteterna utjämnar varandra. Detta får vi betrakta som den logiska motiveringen för urgrundens kvalitetstlöshet. (a.a).

En intressant och logisk motivering. Inte minst uppfattningen att denna kvalitetstlösa urgrund självt måste besitta alla (utjämnade) kvaliteter för att ”kunna uppvisa alla i naturen förekommande kvaliteter”. Allt vi finner i vår vanliga vardagliga värld ska alltså kunna spåras tillbaka i Kaos! Just det: det är här det moderna informationsbegreppet är så fruktbart. Källan till all information - allt i denna vår vanliga värld - har sitt egentliga ursprung i den icke formade informationen i Kaos. Eller hur man ska uttrycka det.

Men det saknas - förutom det moderna informationsbegreppet - ännu ett par pusselbitar här. Det är ena relativitets- och absoluthetsprincipen, något som de gamla grekerna trots stora ansträngningar tydligen inte kunde får grepp om. De saknade helt enkelt tillräcklig kunskap om naturen, en kunskap som vi dock har idag. Det andra är att vi inte heller saknar matematiska begrepp och metoder för att utveckla de gamla grekernas ändock synnerligen avancerade syn på vår värld och världsordning.
Så nu går jag vidare i analysen av Kaos.

Kaos tillhör inte den reella världen men är ändå något ”fyllt” av rörelse och aktivitet, till och med av mycket stor sådan. Ja, av maximal aktivitet och rörelse - av absolut aktivitet och rörelse. Jag har satt fyllt här inom citationstecken därför att något som fylls ju är något som har väggar. Men Kaos saknar väggar. Hoppas att vi är överens om detta.

Denna verklighet och denna verksamhet, aktivitet och rörelse är som sagt inte av det relativa slaget, den är absolut. Alla kvaliteter finns, men ändå icke, som vi har sett. Motsatta utjämnade kvaliteter är nyckelorden. Kaos representerar som sagt ett absolut rörelsetillstånd. Vad ska vi mena med detta? Finns sådana i vår vanliga värld? Alla ”modifikationer” skulle ju kunna uppvisas i naturen, det vill säga vår vanliga värld.

Ta luften i ett rum. Luftmolekylerna rör sig i alla tänkbara riktningar, kors och tvärs med i som regel stor hastighet. De kolliderar med rummets väggar och ger därför också ett tryck. Taget som helhet har de ingen bestämd riktning och ingen bestämd hastighet. De har en kaosartad rörelse. Men de har en genomsnittlig hastighet dock, som kan beräknas med stor precision. Det är just detta som luftens temperatur säger oss. Den genomsnittliga hastigheten - den statistiska medelhastigheten - kan avläsas med hjälp av en termometer. Visar denna på 20 grader, har de en viss rörelse. Är temperaturen 10 grader är denna rörelse långsammare. Vid minus 20 grader betydligt långsammare och så vidare. När vi sedan når -273,15 grader Celsius är den statistiska medelhastigheten lika med noll. I princip rör sig molekylerna inte alls vid denna låga temperatur, vilket betyder att det inte kan bli kallare. En slags absolut nollpunkt alltså.

Fysikern William Thomson (1824-1907), bättre känd som lord Kelvin, tillskrivs i regel äran för att ha definierat den absoluta nollpunkten. Han menade att molekylernas rörelse avtar med temperaturen. Den absoluta nollpunkten definierade han som ett tillstånd i vilket alla rörelser i materian har upphört. I en artikel från 1848 argumenterade Kelvin för att införa en absolut temperaturskala. Han gav namn till temperaturenheten kelvin (K), där den absoluta nollpunkten är 0 K lika med minus 273,15 grader Celsius. Detta är fysikerns vanliga defintion och synsätt och filosofi. Denna nollpunkt har man dock aldrig kunnat nå. Noll (0) K finns inte. Ty i själva verket kan inte all molekylrörelse upphöra.

Som vanligt är denna definition av det Absoluta slaget. Ser vi det logiskt, som absolut, så kan vi säga att alla rörelser då är lika. Lika stora och med samma riktningar.

Nå, till detta kan jag återkomma. För nu gäller att i den andra änden av temperaturskalan finns också en slutpunkt, en punkt där det inte kan bli varmare. Då har vi nått plancktemperaturen, en temperatur på över hundra triljoner triljoner K. Skillnaden på den absoluta nedre skalan och denna absolut översta är att där är all rörelse maximal, den är därmed också absolut. Finns också alla riktningar av rörelse? Ja, med det tillägget att de är varandra motsatta. Lagen om verkan och motverkan gäller. Alla rörelser tar på så sätt ut varandra då till varje riktning finns en exakt lika stor motriktning. Eller med andra ord: de motsatta kvaliteterna utjämnar varandra!

Skillnaden mellan kvantitet och kvalitet är således att kvantitet svarar endast på frågor om hur mycket och många. Hur många kilo, hur fort, hur långt osv. En kvantitet anges med ett tal. Fysikerna talar om belopp och skalärer. En skalär är ett tal vars värde är oberoende av koordinatsystem. En partikels massa exempelvis, massan hos en proton, elektron etc. är endast en fråga om kvantitet och är därmed en skalär. En storhet som är definierad genom belopp eller längd och riktning är en vektor, det vill säga är ett kvalitativt begrepp. Beloppet av en vektor är alltså en kvantitet, en skalär. Men vektorn själv är en kvalitet. Kaos kan alltså därmed ges en modern matematisk begreppslig beskrivning och därmed en logisk definition helt i överensstämmelse med ”Anaximandros system”. Alla motsatt riktade vektorer - kvaliteter - utjämnar varandra.

I Kaos gäller att alla storheter, all aktivitet exakt utjämnar varandra. För varje riktning, för varje riktad sträcka eller stråle finns en motriktning. Man kanske skulle kunna säga att för varje kraft finns en motkraft. Varje riktning, varje rörelse, varje kraft och stråle speglas. Kaos är en slags spegelvärld där varje verkan speglas med en motverkan. Varje verklig rörelse mot en spegel har sin motsatta riktning i spegeln. Det är därför ett absolut tillstånd där inte ens rum och tid kan anges, inte ens temperaturen. Rum och tid, tagna för sig är tal, skalära storheter och belopp. Detta gäller också temperaturen, den saknar också riktning, är endast ett belopp, ett tal. Dätill saknas som sagt väggar som skulle kunna ge värme och tryck.

Kaos tillhör som sagt den verkliga världen. Men inte den reella - är motsatt denna. Vi skulle kunna säga att Kaos tillhör en slags högsta verklighet – är ideell. Den kan därför inte beskrivas med reella tal, för denna immateriella, ideella men dock verkliga värld behövs det imaginära talplanet och den imaginära enheten. Vad är kvadratroten ur -1, frågade sig filosofen och matematikern Willhelm Leibnitz (1646-1716):

Den Helige Ande fann ett sublimt uttryck i detta under av analys, idealets förebud, detta mellanting mellan vara och icke vara, som vi kallar den imaginära roten ur den negativa enheten.

Det är ganska bra uttryckt. Här finns begrepp som sublimt, alltså bortom eller utanför alla gränser och väggar. Ideal som förebud, något som inte riktigt är ett vara eller icke vara, allt detta förknippat med den imaginära roten ur den negativa enheten.

Filosofen och matematikern Willhelm Leibnitz (1646-1716).

"Detta mellanting mellan vara och icke vara, som vi kallar den imaginära roten ur den negativa enheten."

Kaos tillhör inte heller sinnevärlden, trots sin verklighet. Sinnetingen är enligt Platon blott ofullkomliga spegel- eller skuggbilder av idéerna. Men dessa idéer är ändå verkliga, ja Platon talar till och med om dessa idéer som en med eviga former bestående verklighet.

Jag tycker att mångt och mycket av detta ingår i ditt ”system” med olika färgade skivor. Eller hur Leif? Och har vi nu inte också kommit en bit på vägen och lite ”djupare”?

Åke

*

Då Leif tidgare aviserat att han fått jobb utomlands och därför förmodligen inte kan delta i vår diskussion på länge fortsätter jag nu min analys av Kaos. Låt mig börja med att sammanfatta det hittills sagda: Kaos är en "djupare" (eller "högre") verklighet. Det är en obegränsad och formlös verklighet, en ideell, immateriell och imaginär verklighet, ändock med en högsta aktivitet och rörlese. Denna aktivitet är utjämnad, då varje aktivitet har sin motverkan, varje kvalitet varje "kraft" eller stråle speglas. Till varje rörelse, oavsett storlek och riktning, finns en motrörelse, en motkraft eller motverkan. Varje riktning är speglad.

Om Kosmos

Ja, det är ungefär så långt man kan komma utan att nämna den reella verkligheten, den reella världen och de andra komponenterna eller "kuggarna" i resten av detta gigantiska kraftfulla "världsmaskineri". För att fortsätta analysen behöver vi därför ta upp "medarbetaren" till Kaos, nämligen Kosmos. Och vi behöver då ett nytt verktyg. Ett slags matematiskt och geometriskt verktyg vi skulle kunna betrakta som ett kosmiskt och dynamiskt talsystem eller koordinatsystem. Vi behöver en ny typ av koordinatsystem byggt på de ovan sagda filosofiska principerna för att kunna beskriva Kosmos' speciella struktur och dynamik.

Då vill jag börja med den rumsliga strukturen. Den är förstås oupplösligt förbunden med den tidsliga, men av pedagogiska och analytsika orsaker måste vi nog se en sida i taget först för att sedan kunna få bättre grepp om helheten. För ordningens skull vill jag ha sagt att denna min analys ingalunda får ses som något fullständigt eller komplett. Till det måste jag nog överlämna till någon matematisk teoretisk fysiker eller dylikt. Nu vill jag endast ange grunddragen; ge konturerna av de verktyg som en mer kunnig person på detta område sedan förhoppningsvis kan utveckla mer och bättre.

Jag ber då Leif och alla läsare av dessa rader att betrakta nedanstående figur. Den kan ses som ett vanligt, cartesiskt euklidiskt koordinatsystem med x- y- och z- axlar men med några mycket viktiga skillnader. För det första är den vertikala sträckan R₁ utefter den positiva y-axeln den längsta sträcka jag laborerar med i min filosofi. Denna sträcka är det längsta maximala avstånd som existerar i den verkliga reella världen. Något längre avstånd existerar inte. Skulle vi skicka en ljusstråle lika långt skulle det ta över 20 miljarder år för denna att nå fram. Detta kan jämföras med att radien i vår galax Vintergatan är 50 tusen ljusår, avståndet till närmsta stjärna är cirka 4 ljusår, avståndet till Solen 8 minuter och till Månen en dryg sekund etc. R1 är radien i det cylindriskt formade Kosmos.

Det generella dynamiska kosmiska koordinatsystemet. Här endast dess rumsliga (statiska) koordinater.

En annan avgörande skillnad i förhållande till ett vanligt koordinatsystem är för det andra att denna radie R1 inte kan delas upp i all "oändlighet". Det finns inte ett oändligt antal infinitesimalt korta sträckor som matematiskt sett närmar sig eller är noll. Varje delsträcka kan inte göras obegränsat kort. Sträckorna har en minsta längd – plancklängden. Anlalet sådana korta, minimala sträckor är därför inte obegränsat många. Det finns ett största antal vi kan kalla Z^2, där Z är är ett mycket stort tal som jag kan återkomma till senare. Samma gäller nu R2, den horisontella radien. I skärningspunkten mellan y- och z-axlarna, i centrum, det vill säga det som vanligen kallas origo finns inte heller någon nollpunkt. Det finns ingen nollpunkt därför att där finns ingen punkt överhuvudtaget; där finns endast en minsta tvådimensionell cirkelyta.(En röd spriral i figuren). Den minsta cirkelyta som existerar i sinnevärlden. Ingen dimensionslös punkt, således. Hela maximala cirkelytan (þ*R^2) kan därför ses som sammansatt av ett mycket stort antal sådan små minimala tvådimensionella ytor med plancklängden som radie. Det betyder Z^4 stycken sådana cirkelytor. Dessa cirkelformade ytor är realiseringen, en ordnad formad verkan av de strålar som uppkommit i mötet mellan den reella och imaginära världen.(Se fig. nedan!)

 

Grafiken till vänster. Cirkelformade ytor är realiseringen, en ordnad formad verkan av de strålar som uppkommit i mötet mellan den reella och imaginära världen. Här antas de komma in från vänster, men kan i ett annat skede komma från höger. Till höger syns det hela rakt framifrån. Inte punkter som vi ser utan små tvådimensionella ytor eller "hål".

Det absolut oformade blir absolut format. Det imaginära blir reellt. Dessa strålar kan endast uppkomma utefter x-axeln och parallellt med denna. Aldrig utefer y- och z-axlarna, om man inte antar att det reella kan bli imaginärt. Vilket det kan. (Men jag hoppar över detta just nu). De kan röra sig mot centrum av Kosmos och speglas i motsatt riktning i Antikosmos eller från centrum med sin motsvarande spegling i Antikosmos. Det hela fungerar som om det i gränsskiktet melan Kosmos och Antikosmos sutte en stor spegel(se fig. nedan!).

Alla rörelser har sin (motsatta) spegling. De motsatta kvaliteterna utjämnar varandra, balanserar varandra.

Dessa rörelser mot eller från denna cirkulära "spegel", kan ses som ett flöde av kraftlinjer vars omfång och yttre gränser är bestämda av Kosmos radie R. Längden av dessa strålar är också begränsad av Kosmos längddimensioner och det gäller förstås att denna också är R. Det gör att längden av hela Kosmos, det vill säga inklusive Antikosmos, är 2R. Denna geometri gör att hela Kosmos med Antikosmos bildar en stor cylinder med radien R och längden 2R. En cylinder sammansatt av ett mycket stort antal tunna skivor med radien R på avståndet lika med plancklängden lp dem emellan. Antalet sådana cirkulära ytor eller skivor för Kosmos respektiva Antikosmos ges då av kvoten mellan R och lp som alltså är Z^2.

Det hela fungerar som om det i gränsskiktet melan Kosmos och Antikosmos sutte en en stor spegel.

Dessa rumsliga tvådimensionella ytor har alltså ingen tjocklek, de är endast tvådimensionella. De har bildats i gränskiktet och existerar endast där. Ännu en skillnad finns jämfört med ett rent cartesiskt. De axlar jag talat om befinner sig i ständig rörelse; det är inte fråga om ett rent statiskt system: det roterar åt det ena eller det andra hållet, medsols eller motsols. I detta fall kan vi säga att det roterar motsols. Detta har betydelse när vi beräknar volymen, bland annat. Och i detta fall påminner detta kosmiska koordinatsystem och geometri med det som Georg Friedmann först framställde och som bl.a. Einstein använde i sin kosmologi. Det är fråga om en mer generell eller universell geometri än den vanliga euklidiska "jordiska" skolgeometrin.

Mer om detta senare, men nu vill jag till detta rent rumsliga system foga ett tidsligt. Här är ytan inte cirkulär utan rektangulär eller kvadratisk och de strålar eller kraftlinjer som bygger upp dessa ytor är vinkeräta mot de rumsliga. Noga räknat är det också här fråga om två strålar, i sin tur vinkelräta mot varandra. Var och en av de två har också sin spegling. Som vi ser av figuren nedan bildar dessa strålar när de korsas nu ett stort antal kvadratiska ytor, vars diagonaler sammanlagda bildar en stor kvadrat som matematiskt sett är i2T respektive j2T, där i och j = ¯-1 (kvadratroten ur -1).

Här är det tidsliga, imaginära talplanet sammanfogat med det rumsliga och bildar på så sätt en ny helhet. Det rumsliga är således den mörka cirkulära ytan. Vi ser här att den tidsliga speglingen dels är vinkelrät mot den rumsliga, dels är de tidsliga inbördes vinkelräta eller speglade (parallella).I Antikosmos är rotationsriktningen speglad och därmed motsatt.Genom att välja ut en ingående (eller utgående) riktning väljar man riktning på vektorerna. Bestämmer man sig för en viss tidpunkt anger man också deras styrka.Vid tiden för Universums uppkomst exempelvis är den ena vektorn i Kosmos maximal medan den andra är minimal.Det hela bildar på så sätt en svängningskrets i den reella verkligheten. I Antikosmos är dessa vektorer vinkelrätt ställda. Deras positioner är det således omvända och dess svängningskrets får på så sätt en antiform.

Här motsvaras således i2T, där i är den imaginära enheten enligt det ovan sagda, av den vertikala tidsaxeln T och j2T av den horisontella imaginära tidsaxeln. Och därmed en kvadrat som har en imaginär sida! Eller en negativ yta -2T^2 då ij är lika med -1. Och sådana finns inte, inte ens i Kosmos eller Kaos. Detta är förstås ett problem. Men problemet har en lösning.

Lösningen på problemet med denna kvadratiska, matematiskt sett, negativa yta är att vi kan tolka geometrin annorlunda. Vi behöver inte se det som en yta eller ytor som dessa tidsliga strålar bildar. Vi kan lätt tolka -2T^2 som en intensitet. Och sådana kan vara både negativa som positiva. Detta tillåter också kvantfysiken.

Ännu en sak. Det gäller påståendet nedan och som antyds ovan: produkten av strålarnas kraftlinjer (längd) alltid är konstant. Detta är helt riktigt med får inte misstolkas. I figuren nedan visas vad som avses.

Röd gånger röd = blå gånger blå. Den röda speglar den blå och vice versa. I grafiken nedan är de svarta.

Detta samband har en avgörande betydelse. Det fungerar endast om där finns ett minsta och ett största värde. Och det gör det.

Svarta vinkelräta kraftlinjerna är intentsiteter. Produkten av dessa är alltid konstant. De växelverkar och de roterar.

Negativa intensiteter är reella, men inte negativa ytor. Men vad står då dessa tidsliga intensiteter för? (Om vi nu ska hålla oss till normal fysik, vi befinner oss ändå nu i den reella och verkliga världen).

I Kosmos alstras reella kraftlinjer. Här är de svarta. Dessa växelverkar på så sätt att då den ena växer i intensitet, avtar den andres. Men den kan aldrig bli noll och den växande kan aldrig bli oändlligt stor eller lång. Maximalt R eller T, det vill säga lika med Kosmos' radie ur rumslig respektive tidslig synpunkt.

Jo, de står för de elektriska och magnetiska fält som växelverkande alstras i Kosmos. Vid en analys stämmer detta också med de dimensioner som kan tillskrivas dessa fält i normal fysik.Produkten av dessa två (svarta) vinkelrät verkande intensiter är alltså alltid konstant. De rör sig mot eller från origo med ljushastighten c. De rör sig således relativt varandra med en konstant absolut hastighet. Detta är ett bra illustration till den ovan nämnda relativitets- och absoluthetsprincipen, ett exempel på att något relativt också kan vara absolut. Det går att visa att denna sammantagna intensitet gånger ljushastigheten är lika med Plancks konstant/2þ (Plancks strukna konstant).

De växelverkande elektriska (här röda)och magnetiska fälten (blåa)i Kosmos. Kvantumvågens tidsliga dimension. Här går det snabbt. I själva verket tar det över tjugo(20) miljarder år (!) att fullborda ett enda varv där det elektriska fältet närmar sig noll medan det magnetiska närmar sig sitt maximum. Men ser man å andra sidan den kvantumvågens mikrokosmiska svängning, det som gäller fotoner, elektroner, protoner etc. går det desto fortare. Mycket, mycket snabbare än vad som kan visas här. Alla dessa partiklar är alltså små kopior av den stora kosmiska kvantvågen och står i ett visst proportionellt förhållande till denna.

*

Kosmos är således en av komponenterna i den ”treenighet” vi talat om tidigare. Denna helhet hänger ihop på ett mycket bestämt sätt och bildar tre olika kretslopp. Ett första mellan Kaos och Kosmos, ett andra mellan Kosmos och det universella expanderande systemet och det tredje där alla tre komponenter är inblandade.(Denna tredje krets återkommer jag till). De två förstnämnda kretsarna har två motsatta riktningar. Dessa tre komponenter bildar därför tillsammans en trippel svängningskrets, där den mellan Kosmos och det universella systemet fungerar ungefär som de elektriska svängningskretsar vi känner till från klockor, radioapparater etc. med kondensator och splole. Spolen i detta kosmiska sammanhang är just Kosmos som avger magnetisk energi och kondensatorn (med sina positiva och negativa polsidor) som samlar upp elektrisk och mekanisk energi är vårt Universum och Antiuniversum. Men också hur fotoner, atomer, biologiska celler med flera också fungerar som små svängningskretsar.

Kosmos, dess geometri och hur det fungerar är själva nyckeln, inte endast till den nya kosmologin, mekanismen bakom universums uppkomst med mera utan också mekanismen för materiens och energins uppkomst. En analys av Kosmos innebär därmed också en analys av mikrokosmos. Och vice versa. Relationen mellan makro- och mikrokosmos ger oss sedan den nödvändiga förståelsen för en ny, utvidgad syn på naturen och därmed naturvetenskapen. Vi kommer att inse att den nuvarande är alltför inskränkt, alltför ytlig och ensidig. Så låt mig nu börja med att först beskriva och analysera själva Kosmos.

Kosmos är som sagt inte något kompakt utan något som är sammansatt av ett mycket stort antal skivor eller element. Avståndet mellan varje sådant element är lika med plancklängden lp - det minsta möjliga avstånd eller längdintervall fysiken känner och skilt från noll. (Bortsett från en del matematiska fiktioner som inte hör till verkligheten och därmed strider mot den filosofiska RA-principen). I tid räknat betyder det att avståndet är tp sekunder, det kortaste tidsintervall fysiken känner. Dessa element befinner sig på den rotationsaxel som har längden R meter. I tid räknat T sekunder. Längden på denna kosmiska rotationsaxel är alltså inte oändlig, den är avgränsad enligt dessa mått både i tidslig och rumslig bemärkelse. Vi får alltså skilja på den rena matematikens kortaste och längsta intervall, som går ifrån noll till oändlighten, från hur den rella och verkliga världen är beskaffad. Och det är den och endast den vi avhandlar här.Förhållandet mellan det längsta längdintervallet (R) och det kortaste (lp) betecknar jag nu Z².

R/lp = Z²...(1)

Och förhållandet mellan det längsta tidsintervallet (T) och det kortaste (tp) betecknar jag också Z².

T/tp = Z²... (2)

Talet Z är ett dimensionslöst tal och då redan Z är ett mycket stort tal så är förstås dess kvadrat Z2 = Z*Z ofantligt stort. Men det inte deso mindre antalet element som ryms utefter den kosmiska rotaionsaxeln. I rumslig mening har en sådan skiva radien R meter och i tidslig T sekunder. Tillsammans bildar de nu en cylinder med längden eller höjden 2R meter och med radien R meter och på motsvarande sätt ur tidslig mening 2T respektive T sekunder. Hela denna cylinder omfattar således både ”vårt” Kosmos som Antikosmos. Se figur!

Dimensionerna hos Kosmos. Antalet element (gula skivor) är alltså oerhört stort.

Nu vore det förstås underbart om vi visste det numeriska värdet på antingen R, T eller Z. Då skulle vi kunna säga hur stort Kosmos är. Eller hur långt i tid eller rum. Finns det något sätt att beräkna dessa parametrar? Vi skulle endast behöva veta Z för att kunna beräkna T eller R utifrån sambandet (1) eller (2) enligt ovan. Vi skulle faktiskt inte behöva veta Z heller; endast T också utifrån dessa två samband. Med hjälp av detta värde kunde vi sedan kunna beräkna Z och därmed Z2 förstås.

Finns alltså något sådant sätt eller någon sådan metod? Ja, först och främst vi vet ju redan nu både tp och lp, alltså de nedre gränserna för tid och rum. Det finns att slå upp i vilken handbok i fysik som helst. Det går faktiskt att också på indirekt värd att beräkna både T och R utifrån värden i dessa handböcker. Om man vet vad man sysslar med. Det finns faktiskt också rent astronomiska data, alltså data som man kunnat beräkna direkt i rymden så att säga att tillgå. Jag kan återkomma till detta, men först ge ett mer ovanligt sätt att beräkna exempelvis Z. Nämligen sambandet:

3,14 /elektronmassan = Z...(3)

Där alltså 3,14 är den välkända konstanten pi. Elektronens massa (m_e) är mycket väl känd och uppmätt mycket exakt. Varför kvoten mellan pi och elektronmassan är lika med Z återkommer jag till; endast här antyda att vi ganska lätt kan svinga oss mellan makro- och mikrokosmos då de avbildar varandra och har nästan samma sätt att fungera på. Vi kan hädanefter använda detta enkla samband som definition på det stora dimensionslösa talet Z.Det numeriska värdet blir alltså:

Z = 3,448741087*10³⁰...(4).

Med hjälp av (2) och (3) får vi nu R och T.

R = lp*Z² = 1,8959*10²⁶ meter...(5)

T = tp*Z² = 6,3240*10¹⁷ sekunder...(6)

Och sambandet R/T som är lika med ljuskonstanten c:

R/T = c = 299792458 m/s...(7)

Både R och T är alltså också de mycket stora tal. R är faktiskt lite svårt att få grepp om, lite bättre med T som omräknat i antal år iställer för sekunder blir 20,039 miljarder år. Det tar alltså ljuset att gå utefter Kosmos' radie lite drygt tjugo miljarder år...

Här nedan ser vi i figuren några få element som Kosmos innehåller och deras avstånd mätt i tid (sekunder) eller i rum (meter).

En detalj av Kosmos. Antalet element som Kosmos består av är ofantligt stort. Icke desto mindre har de ett visst avstånd. I grafiken ovan är de mätta i planckenheter för de rumsliga och tidsliga intervallen. Diametern är 2R eller 2T. Förhållandet mellan R och lp (eller T och tp) ger alltså antalet element.

Här nedan gör jag nu ett försök att beskriva geometrin och de matematiska sambanden lite närmare.

Vi befinner oss fortfarande i Kosmos.

Det här kan verka lite krångligt men det är det inte. Vi har alltså att göra med två ytor eller intensiteter. När jag talar om ytor är det geometri, intensiteter är fysik. Vilket som än avses har vi två slag av ytor: en med rumsliga dimensioner som alltså mäts i meter och kvadratmeter och en med tidsliga dimensioner som mäts i sekunder och kvadratsekunder. Den imaginära enheten i (eller j) är en påminnelse av geometrins imaginära ursprung, sammanhang och bakgrund. Den är helt avgörande för förståelsen och den stränga logiken av denna kosmologi, men ur matematisk synpunkt kommer detta snart att "försvinna" eller döljas av de matematiska lagarna. Kvadraten på den imaginära enheten blir alltså ett helt vanlig negativt tal och dess kvadrat – alltså den ursprunglia imaginära enheten upphöjt till fyra – en helt vanlig etta eller tvåa osv. Och det är precis vad som kommer att ske i den fortsatta analysen. Läsaren kan alltså ta det hela med ett upphöjt lugn...

Vi tiden för uppkomsten av vårt Universum (och Anriuniversum) var det magnetiska fältet maximalt (se fig. nedan). Det sträckte sig alltså genom hela Kosmos med "längden" T sekunder, motsvarande 20 miljarder år. Medan det elektriska var minimalt. Men växte i exakt samma takt som vårt Universum och Antiuniversum växte. Idag är det närmare 20 miljarder år. Det återstår endast ett par tre hundra miljoner år...

De elektriska och magnetisk fältens utsträckning i rymden vid tiden för uppkomsten av vårt Universum och Antiuniversum.Se rörlig grafik ovan!

Detta om Kosmos' struktur och geometri. Nu gäller det dess dynamik. Som vi ser av figuren nedan har de två motsatta Kosmos motsatt rotation, samtidigt som där finns en utåtriktad impuls. Denna är sammansatt av Z² maximalt små impulser. Växlingen mellan dessa impulser är alltså en växling mellan det rella och imaginära med frekvensen lika med planckfrekvensen.

Resultatet blir en samtidig rörelse genom hela Kosmos. Men då observerar vi att denna rörelse inte utgår ifrån just origo eller centrum utan är endast riktad ifrån denna. Nej, det är fråga om att varje element alstar sin lilla impuls riktad här ifrån vänster till höger på den positiva x-axeln och åt höger till vänster på den negativa, alltså utifrån origo i båda fallen. Impulsen är alltså speglad och kvantiserad och uppdelad i Z² moment eller steg. Just därför uppkommer det en samlad impuls och förflyttning vid ett och samma tillfälle utefter hela x-axeln, där varje steg är maximalt kort – plancklängden – trots att denna är så lång som drygt 20 miljarder ljusår.

Nu är det möjligt att beskriva hela denna geometri och matematik med hjälp av en analogi, nämligen en elektrisk svängningskrets. I en sådan svänger, växlar eller oscillerar elektrisk statisk energi i en kondensator med lagrad magnetisk energi i en spole. Samma sak sker nu i vår kosmiska svängningskrets där vårt Universum och Antiuniversum har rollen som kondensator och Kosmos motsvarar spole. Vårt Universum lagrar således i denna analogi positiva elektriska laddningar (protoner etc.) och Antiuniversum negativa laddningar (antiprotoner etc.). Eller som man brukar säga: materia och antimateria respektive. För Kosmos i rollen som spole gäller att den har en nord- och sydpol. Så långt allt väl med denna analogi. Men hur är det i verkligheten, så att säga? En kondensator har förvisso negativa och positiva polplattor, och en spole med em nord- och sydpol, men antimateria i kondensatorn? Och hur kan magnetisk energi i spolen bli till materia i kondensatorn överhuvudtaget? Det skulle ju betyda att kondensatorns massa ökar under dess uppladdning och minskar under urladdning. På den sista frågan om materia/massa i kondensatorn är svaret att så sker faktiskt i helt vanliga kondensatorer. Massan ökar faktiskt under uppladdning, men i praktiken är denna så liten att den kan försummas. Men detta gäller faktiskt, även om det sällan nämns i teorin om elektriska svängningskretsar och därför också är föga känt. Men frågan om antimateria kvarstår i denna analogi. Ett kryphål för att undkomma en alltför haltande analogi är förstås att till varje positivt laddad proton hör ju också en negativt laddad elektron. Men en negativt elektriskt laddad elektron tillhör inte kategorin antimateria i vårt Universum i alla fall. Så?

Ja, vad händer egentligen? Jo, denna krets alstrar verkligen en elektrisk ström – eller kanske rättare sagt: en gnista – i centrum av Kosmos (se den röda spiralen i centrum av den rörliga grafiken nedan!). Men denna i sin tur alstrar ett magnetiskt fält omkring sig helt enligt fysikens regler. Här kan vi alltså tala om en elektromagnetisk svängningskrets. Detta är således den tredje kretsen. Eftersom denna är identisk med den snabba pulsade utåtriktade rörelsen som alstrades i snabb takt enligt ovan i centrum av Kosmos utefter hela dess x-axel leder det till helt nya fenomen: varje ny impuls kommer att möta en "gammal". Dessa två kommer att börja samverka i en helt ny enhet: En stående våg med dubbel amplitud, i förhållande till de gamla, i ett tredje steg, vilket dels ger en reell rumslig utsträckning som växer för varje ny impuls, dels i ett fjärde och femte steg osv. ger upphov till det som vanligen kallas materia och energi och efterhand och efter kanske mer än 300.000 år till atomer, galaxer, planeter osv. Eller med andra ord: Universum och dess spegling Antiuniversum uppkommer, växer impuls för impuls, steg för steg alltmer och expanderar i och genom världsrummet med ljusfart (se den ljusblå expanderande cylindern nedan!). Att det universella systemet expanderar med ljusfart är självklart; det är ju fråga om elektromagnetisk ljusvåg som sprider sig och växer.

UNIVERSUMS (och Antiuniversums) EXPANSION.

 

UNIVERSUMS (och Antiuniversums) KONTRAKTION.

Fortsättning följer...

 

 

 

 

 

Tillbaka till Hemsidan