Tillbaka till huvudsidan

En möjlig och fungerande kosmologi kräver en rimlig lösning av föränderlighetens och rörelsens problem. Det är en fråga som förstås också sysselsatte de gamla grekerna mycket då de älskade att gå till botten med alla filosofiska frågeställningar. Och ett problem är det verkligen, ett stort problem som delvis redan är behandlat i ett tidigare kapitel i denna skrift.

De joniska naturfilosoferna Thales, Anaximandros med flera som alla utgick ifrån att naturen var intelligibel sökte alltså efter urgrunden, det bestående, det invarianta i alla förändringar. Vattnet, menade Thales, är inte bara något som allting består av, det är samtidigt alltings början och slut, ja det är själva förklaringsgrunden till allt. Enligt pythagoréernas filosofi var det talen osv. Parmenides gick ett steg vidare och funderade över själva problemet med om något kunde förändras överhuvudtaget. Hans stränga logik är intressant att följa. En logisk stringens som inom parentes sagt i Platons ögon gjorde honom "vördnadsbjudande" men också "fruktansvärd" då denna logik skulle ha ödeläggande konsekvenser om de vore sann. Den ledde alltså till en motsägelse – en paradox – som kan sägas sedan gav upphov till den axel kring vilken den försokratiska filosofin sedan kom att kretsa. Parmenides sysslade således med kunskapsteoretiska problem och anses vara grundaren av sådana frågor.

Parmenides, som synes också ha varit den förste att uppdaga att aftonstjärnan och morgonstjärnan var ett och detsamma, nämligen Venus, talade om två slags filosofi. En var sanningens filosofi och en var skenets filosofi. "Mellan tvåvägar valet bör träffas: är och är icke". Och om det som icke är, kan ingenting sägas eller en tänkas. Det har ju "varken namn eller tanke". Kvar står den andra, som är och är verklig. Om man travesterar Thales "Naturens lag är vatten" så framhöll Parmenides att Naturens lag är att det är. Det icke-varande, det som icke är, var ju per definition icke existerande och var därför både otänkbart och outsägbart. Parmenides polemiserar mot påståendet att det varande kunde växa ur det icke-varande. Han polemiserar kanske därmed mot pythagoréerna som var anhängare av icke-varat, och tänkte sig att det ändliga kosmos på detta sätt fick sin näring ur det omgivande tomrummet. Men också mot Anaximandros tes om urgrunden och hans syn på icke-varat och apeiron, som ju var utan kvalité och hade en karaktär av tomrum.

Men här gör sig Anaximandros och övriga som talar om en urgrund sig skyldig till ett tankefel, menade Parmenides. Man kan inte samtidigt tala om ett vara – urgrunden – och ett icke-vara. Det är inte en konsekvent och logisk filosofi. Antingen det ena eller det andra måste gälla och för Parmenides krävde logiken att "urgrunden" är det som är, det varande. Ett icke-varande var ju inte intelligibelt, det var obegripligt och gick inte ens att sätta namn på. I konsekvensens namn kan nu inte heller det som är varken uppkomma eller förgås, ty annars vore det ju icke oföränderligt. Det varande måste därmed vara både ofött och oförgängligt. Ja, än mer det måste vara orörligt och utan slut; någon rörelse i verklig mening finns inte. Inte heller kan man påstå att något har varit, då det ju fortfarande är. Ännu en konsekvens av hans lag är att det måste vara ett och överallt lika, varav följer att det är sammanhängande och kontinuerligt. Även om hans strikt logiska resonemang inte är så lätt att genomskåda leder det naturligtvis till en orimlighet – en "fruktansvärd" paradox – om världens och livets verkliga beskaffenhet. Men ändå, är det inte fullt logiskt och synes det inte stå i överensstämmelse med det sunda förnuftet att påstå att om det som icke är, det som per definition icke existerar, kan inte mycket sägas, om ens något?

I vilket fall hade Parmenides en elev vid namn Zenon som gick i sin mästares fotspår. Zenon var dock en självständig tänkare vars tankegångar ännu diskuteras. Han skall av Aristoteles ha kallats dialektikens uppfinnare och sökte genom olika bevisföringar visa att alla argument mot Parmenides lära var felaktiga. Utgående från att verkligheten var intelligibel hade han bland annat kommit fram till att denna var orörlig, en och begränsad och därmed utan omgivning i rummet. Det var teser som Zenon ville bestyrka och gör det genom att visa att både rörelsen, mångfalden och rummet är paradoxala begrepp. Han menade och ville bevisa att verkligheten för att vara intelligibel inte kan innefatta sådant som rörelse, mångfald och rum. Ty dessa företeelser är motsägelsefulla och sådana paradoxer kan inte ha med den verkliga världen att göra. Då vore den ju inte begriplig. Och det måste den vara.

Till den mest bekanta av dessa paradoxer hör Akilles och sköldpaddan. Här bevisar Zenon att den snabbfotade Akilles aldrig hinner ifatt en sköldpadda förutsatt att sköldpaddan får ett visst försprång. Ty varje gång Akilles kommer fram till paddans startpunkt har ju denna hunnit en bit längre. Och det är ju sant. Varje gång Akilles kommer fram till den plats där paddan nyss var, har denna redan lämnat den. Och även om detta upprepas i all oändlighet, så gäller detta, menar Zenon. Således kommer Akilles aldrig ifatt sköldpaddan. Vilket skulle bevisas.

En annan av Zenons paradoxer är den som kallas dikotomi- eller tudelnings-paradoxen. Aristoteles sammanfattar det så här: "Rörelse är omöjlig, emedan ett objekt i rörelse måste nå halvvägs innan det når målet." Ty eftersom det finns hur många "halvvägar" som helst, vilket kräver oändlig tid, kommer målet aldrig att nås.

Ännu en av Zenons kända paradoxer är den "flygande pilen". Den brukar lyda så här:

Det resonemang genom vilket Zenon ville visa att Akilles inte får fatt sköldpaddan bygger på den premissen att summan av ett oändligt antal tidssträckor alltid är oändlig. Eftersom ur denna premiss följer en oriktig slutsats måste den vara felaktig – tron på att den gäller utgör ett tankefel. Gör man inte detta tankefel, finns det ingenting motsägande i det Zenonska resonemanget. Så om det inte finns något bättre skäl för att förklara rörelsen ointelligibel, så finns intet skäl alls därför.

Matematikens diktatur har talat. Rätten och packen Eder därefter. En matematikers premiss är som jag tidigare framhållit den, att i denna vår verkliga värld finns oändlig tid och rum. Att det oändliga är en realitet. Men detta gäller endast i hans och religionens värld, där det Absoluta, Oändliga och Fullkomliga gäller. I den värld vi vanliga lever gäller helt andra regler. Här gäller principen att det absoluta är relativt och det relativa absolut. Därför är inte vår värld obegränsad eller oändlig, här finns ingen oändlig tid och oändliga rum.

Det för det första. För det andra finns det absoluta och det relativa (med små bokstäver) i ett enda sammanhang. Paradoxernas lösning ligger i detta. Rörelse har två tillstånd. Ett av absolut karaktär och ett av relativ. Världen är inte kontinuerlig eller kvantiserad. Den är både ock. Det är ju just detta kvantmekaniken handlar om. Dessa två tillstånd har många namn. Vila och rörelse, passiv och aktiv, potentiell och aktuell, fast och flytande. Statik och dynamik, materia och energi. Alla är de iakttagna tillstånd både i vår vanliga vardag som i fysikens lagar och kan som vi har sett också formuleras matematiskt. Inser vi detta blir Zenons paradoxer intelligibla. Den flygande pilen vilar verkligen i luften för att i nästa moment förflytta sig. Detta förklarar en ännu svårare sak att förklara och bli förståelig. Ljuset växlar mellan två tillstånd, ett som kallas mekaniskt med en viss impuls och ett elektromagnetiskt (som i sin tur växlar mellan två motsatta fält, ett elektriskt, ett magnetiskt). Det mekaniska tillståndet är just detta vilotillstånd då rumtiden för ett moment är "fryst" för att i nästa utbreda sig elektromagnetiskt i rummet. Man kan säga att ljuset svänger, växlar eller oscillerar mellan dessa två tillstånd. Det svänger med andra ord mellan ett absolut och ett relativt tillstånd av rörelse. Ty det absoluta tillståndet, det frysta, mekaniska, potentiella tillståndet är också en form av rörelse. Detta är den filosofiska, kunskapsteoretiska förklaringen, en förklaring som är ytterst väl underbyggd i fysikaliska experiment och mycket noggrant formulerad i matematiska ekvationer. Atomfysikern Niels Bohr kallade denna växling mellan två tillstånd av rörelse att de är komplementära, ljuset "uppträder" som både våg och partikel. Denna komplementaritetsprincip var det närmaste han kom en filosofisk förklaring och så är det än i dag. Att fysiken inte har kommit längre idag på detta område är också orsaken till att Zenons paradoxer fortfarande i grund och botten är olösta och icke intelligibla för allmänheten. Sen får den gode Stenius säga vad han vill.

Med ledning av det sagda ska vi nu granska våra möjliga och omöjliga kosmologier. Men först se vad Zenon säger om rummet och det Ena, som brukar tolkas så att det är klotformigt. I sin Fysik låter Aristoteles Zenon komma med en gåta: "Om rummet är någonting, vari befinner det sig då?". Det är en bra fråga som det brukar heta. Ett svar som Einstein gav var:

Hans svar är alltså kort sagt att rummet ifråga befinner sig i ett annat (större) rum. Och att de rör sig i förhållande till varandra. Zenons svar är att detta är orimligt. Ty om varje varande måste ha en "topos" (vilket betyder både omgivning och läge) som åter är ett varande, gäller detta även själva "topos", klotets topos måste alltså i sin tur ha en topos och så vidare ad finitum, vilket är orimligt. Aristoteles säger till detta:

Alla som närmare har funderat över saken tycks alltså vara överens på en punkt: ett rum lägges i ett annat, större rum. Det orimliga uppstår då detta kan göras ad finitum; det skulle bland annat strida mot vår första princip. Och "naturligtvis" kan inte detta ske som "på samma sätt som i den första..". Jag återkommer senare till detta problem liksom till rörelsens, endast helt kort beröra de frågeställningar Aristoteles tar upp, som jag anser fortfarande är olösta. Aristoteles rörelselära kan ses som både komplicerad men också en smula kosmisk i våra nutida ögon. Men det är i själva verket grundläggande frågor han diskuterar, nämligen frågan om varför kroppar faller och frågan om rörelsens ursprung. Svaret på den första frågan anses lätt kunna besvaras med tyngdkraften och den andra anses mer eller mindre vara naiv eller meningslös. Men vi bör tänka på att ingen ännu kunnat svara på vad tyngdkraft är. Den fysikaliska lösningen synes vara enkel, men hur mycket förstår vi av gravitationen egentligen? Känner vi de fysikaliska orsakerna exempelvis till att objekt attraherar varandra i stället för att repellera varandra? Newton gav oss en matematisk beskrivning av vad som händer, men kom inte med någon förklaring. Einstein kom med en något annan och kanske bättre beskrivning, en geometrisk beskrivning, men fortfarande en av matematisk natur. Och fortfarande söker man efter gravitations-rörelsens natur. Man har modeller på hur det fungerar, men de saknar en fysikalisk förklaring. Sökandet är numera koncentrerat på matematiska lösningar, ofta kallat att finna Teorin om Allting. Aristoteles kom alltså fram till att både igångsättandet av en kropps rörelse och rörelsens uppehållare förutsätter en "rörare". Det måste finnas något som håller en rörelse vid liv. Logiken kräver då menar Aristoteles att det måste finnas en första orörlig rörare. Och detta låter ju både naivt och komiskt men kom att spela en viktig roll i de medeltida gudsbevisen. Och därvid förstår vi resonemangets natur: Aristoteles är inne på det Absoluta. Men ser vi det som något absolut (med liten bokstav), som således också är relativt, så klarnar det. Den "första röraren" står då för den andra principen, principen om de två absoluta tillstånden, det kaotiska oordnade tillståndet och det helt ordnade – urgrundens Kaos och Kosmos. Parmenides, som menade att man inte samtidigt kan tala om ett vara – urgrunden – och ett icke-vara, såg just icke-varat som Absolut!

Därmed gives också att det är denna process som så att säga också "håller en rörelse vid liv" och således är gravitationens egentliga orsak. Två materiella kroppar bildar ett system, ett svängande system. Därför synes de attraherar varandra; det vill säga den process det svängande systemet bildar kallar vi gravitation (-sprocessen). Flera kroppar bildar ett mer komplicerat system, men attraktionen är fortfarande det grundläggande. Kraftkällan för denna attraktion, gravitationens källa, är således med detta synsätt det kaotiska tillståndet, ett tillstånd som således strävar till ordning. Och denna strävan uppfattar vi som en "kraft", gravitationskraften. Detta är således den filosofiska förklaringen till denna fysikaliska process vi kallar gravitation och det förklarar också varför gravitationskraften aldrig synes förlora energi. För att lyfta en kropp krävs ju arbete eller energi, en energi som är lika med kraft gånger väg. Denna kraft är just gravitationskraften. När en kropp faller mot marken är alltså denna kraft verksam. Och den synes vara outtömlig. Det får falla hur många och stora kroppar som helst mot Jorden (eller Solen, Galaxen osv.) så blir denna kraft aldrig uttömd. Och Månen kan cirkulera hur många gånger som helst runt vår Jord, trots att det krävs en fullständigt enorm kraft och energi att hålla den kvar i sin bana. Stjäl den därmed energi från Jorden? Minskar dess dragningskraft? Energin och kraften verkar skapas ur intet, ur ett icke-vara av Absolut karaktär, men kraften skapas i själva verket ur det kaotiska tillståndet ur ett icke-vara av absolut (och därmed också av relativ) karaktär, eller snarare i dess växelverkan med det ordnade.

Gravitationen, kraften, är med andra ord en verkan eller yttring av den svängningskrets, den kommunikation som uppkommer mellan två kroppar då de ständigt byter från ett rörelsetillstånd till ett annat, från "fast" till "rörligt", från potentiell energi till kinetisk, från materia till energi. Precis som den "flygande pilen" vilar kropparna verkligen i ett ögonblick för att i nästa moment förflytta sig. Det mekaniska tillståndet är som sagt just detta tillstånd då rumtiden för ett moment är i vila (dess existensform) för att i nästa utbreda sig, pendla ut, i det elektromagnetiskt i rummet. Precis som ljuset svänger, växlar, oscillerar, pendlar de mellan dessa två motsatta tillstånd. Det svänger med andra ord mellan ett absolut och ett relativt tillstånd av rörelse. Det är som när man förflyttar sig genom att gå eller åka skidor; i det ena momentet vilar man på steget, i det andra pendlar man med ett ben för att sedan sätta ned foten eller skidan för att kunna finna ett nytt viloläge och utgångsläge. Vid en noggrann analys sker all förflyttning på i princip detta sätt. Ty som sagt, det absoluta tillståndet, det frysta, vilande mekaniska, potentiella tillståndet etc. är också en form av rörelse (av absolut karaktär).

Att det är en rumstidslig effekt kunde alltså Einstein säga och beskriva geometriskt men denna beskrivning saknade en intelligibel förklaring, den saknade en logisk grund. Just därför kunde han inte se att två kroppar bildar ett sammanhängande system, ett svängningssystem med en viss period, som därför kontraherade. Einsteins grundläggande fel då han negerade Newtons Absoluta rum i sin relativitetsteori var att han ersatte denna med en annan sida av Absolutheten, nämligen den helt Relativa. Alltså en relativitet skild från det absoluta. Han kastade ut barnet med badvattnet. Detta är också grundorsaken till att Einsteins relativitetsteori inte går att foga samman med kvantteorin, teorin om just det Absoluta (tyvärr inte en teori om det absoluta som också är relativt och som därför inte går ihop med relativitetsteorin. Vad som behövs är således en relativitets-/absoluthetsteori, med små bokstäver. Eller kanske bättre: En ny rumtidsteori på filosofisk grund).

Från olika håll, ledda av en "fruktansvärd" logik, kommer alltså Parmenides och Aristoteles fram till exakt samma slutsats nämligen att rörelsen är en motsägelse, den är orörlig och därmed endast skenbar. Den moderna kvantteorin har sedan sagt samma sak på sitt sätt: vad som finns är vissa (orörliga) kvanta av "rörelse", vad som finns är (orörliga, fasta, mekaniska) partiklar och (rörliga) vågor, och som N. Bohr sade är komplementära. Materien har en vågnatur, säger kvantfysikern men tvingas samtidigt notera att vi kan

inte förklara varför det är så, utan vi får istället acceptera förhållandet och utveckla en beskrivning som innefattar både våg- och partikelaspekten. (Fysik 3, kvantfysik, sid. 79, Ingvar Lindgren m.fl. Mina mark.).

Med andra ord: eftersom man inte har någon kunskapsteoretisk/filosofisk och därmed begriplig förklaring kan man endast ge en matematisk beskrivning, men en matematik vars innebörd man inte heller kan "förklara". Naturligtvis insåg också Parmenides, Zenon och Aristoteles att det fanns en verklig rörelse, men poängen är att denna var obegriplig, icke intelligibel, eftersom denna ju sista hand var "orörlig" i Absolut mening och eftersom åtminstone Parmenides och Zenons utgångspunkt var just att naturens måste vara intelligibel, så var enda "logiska" förklaringen den att rörelsen endast var ett sken – och därmed en paradox.

Men den stränga logiken ledde också till det vad Parmenides kallade det Ena. Till att världen som helhet var ett enda ensamt klot. Den Absoluta sfären. Och längre har inte heller dagens fysiker och kosmologer kommit. Mot all logik och fysik framhärdar de i sin tro på världens skapelse – ett ensamt svällande klot uppkommen i och genom en jättesmäll – ett Big Bang. Och "svarta" Absoluta "hål" med flera stolligheter. (Fast den engelske fysikern och kosmologen Stephen Hawking har insett att de måste "läcka", det vill säga inte kan vara Absoluta, möjligen absoluta).

Liksom frågan om rörelsens problem var inte heller mångfaldens problem lätt att få en logisk lösning på under de gamla grekernas tid. Och ännu på Einsteins tid var det faktiskt en fysikaliskt omöjlig gåta. Det skulle dröja ända in på 1950-talet innan man med visshet kunde påstå att en anti-värld var möjlig. Samma år som Einstein dog, år 1955, kunde man nämligen på ett laboratorium i USA tillverka den första antiprotonen. Då först blev det möjligt att tillverka antiatomer och antimateria. Och tänka sig ett Antiuniversum.

Därmed var frågan om mångfaldens problem i princip löst. Genast tog också två svenska fysiker itu med frågan: Oskar Klein och Hannes Alfvén. De fann att det kunde finnas en anti-värld eller en Spegelvärld som Alfvén kom att kalla den. (Tyvärr utvecklade de inte sin modell värst långt utan den kom att stanna på en högst primitiv nivå och blev därför utsatt för en hel del spe, trots att Alfvén var ansedd som kanske Europas främste fysiker på sin tid och som plåster på såren fick 1970 års Nobelpris i fysik). Så långt var alltså denna modell dock möjlig medan Big Bang-modellen redan då stred emot elementär fysik och således omöjlig.

Vad vi kan lära av detta är att fysiken måste gå före matematiken, men viktigast av allt är att före fysiken måste logiken och filosofin gå. Även om den stränga logiken synes leda till absurditeter som i fallet med Akilles, den flygande pilen och så vidare, så kan vi inte stanna vid detta. Paradoxerna har sina lösningar; vi har bara ännu inte förstått hur sinnrikt naturen fungerar. Och ytterst få ännu har insett den viktiga skillnaden mellan något Absolut och absolut. (Så vitt jag förstått problemet rätt följer den i stort Ludwik Flecks tankegångar som också avvisar det Absoluta och säger att han relativiserat det absoluta och absoluterat det relativa, dvs, att det subjektiva och det objektiva växelverkar och övergår i varandra. Bengt Liliequist. Med. och Fil. doktor, Umeå universitet).

Men rörelsens gåta är inte till alla delar löst med kvantteorin och teorin om materia och antimateria. Aristoteles förmodan om en "orörlig rörare" kräver ännu en teori om hur naturen fungerar. På ett plan kan principen om det absolutas relativitet vara en lösning. Men taget till sista instans på det makrokosmiska planet, så saknas en pusselbit. Frågan är vad det är som "rör" hela Kosmos. Inte vad som rör Universum, ty i vår aktuella modell är frågan om vad som rör Universum alldeles för lätt; svaret är förstås Antiuniversum. De båda universa rör sig i förhållande till varandra. Och dessa i förhållande till Kosmos som de också expanderar, rör sig i, i förhållande till. Men, som sagt, vad rör hela Kosmos (där de båda universa ingår)? Vad (eller vem!) är den "orörlige röraren"?

Det är här Kaos kommer in. Ty strängt logiskt är det orörligt; denna absoluta rörelse som har all rörelse blir då per definition ingen rörelse alls – orörlig! Eller som Anaximandros menade: Kaos har alla kvalitéer men eftersom de utjämnar varandra har det ingen kvalité alls! Och däri ligger lösningen på den på det problem Zenon formulerade. Vi har två former av absolut rörelse – en absolut formlös och en absolut formad. Det vi således kallar Kaos – den orörlige Röraren och själva Röraren! Ett kaotiskt grundtillstånd – innebär således enligt mitt sätt att se det ett Kaos (= det totalt oformade = icke-varat = informationens urkälla = hela den kosmiska kretsens miljö). Tillsammans i ett system formar de så den egentliga rörelsen, den rörelse vi känner och fysiken experimenterar med – den komplexa rörelsen, en rörelse sammansatt av både kvanta och kontinuitet, Denna komplexa rörelse och dess natur blir på så sätt högst intelligibel om vi förstår att under (eller bakom eller i) denna sammansatta rörelse finns både den kaotiska och den harmoniska. Naturen är till sin natur fyllt av motsägelser, är självt en motsägelse.

Kaos är alltså orörligt ur vår vanliga mening, ty där finns per definition varken rum eller tid. Och det som rör sig måste ju röra sig i rum och tid. Eller hur? Inte helt säkert. Det är formlöst, som Anaximandros sade, något han därför kallade Khaos. Ur en synpunkt är det därför fråga om enbart rörelse, en rörelse i allmänhet, en kaotisk och formlös rörelse: En Absolut rörelse. Men då har jag nyss sagt att en sådan företeelse finns inte, annat än i en inbillad (matematisk, religiös) värld. Nej, men ur en annan synpunkt: om denna rörelse avgränsas och därmed ges form, så blir innehållet, den allmänna rörelsen lika med den absoluta rörelsen och får dimensionen rum och tid – eller rättare sagt rumtid. En mängd oformad och osorterad information blir formad, med andra ord. Kvalité blir till en viss bestämd kvantitet. Två absoluta men motsatta företeelser bildar något tredje och helt nytt.

Den "orörlige röraren" (Kaos) är inte en Absolut företeelse med Absolut karaktär utan följer principen om det absolutas relativitet och det relativas absoluthet. Den "orörlige röraren" har en relativitet av absolut karaktär vilket omvandlas till en absoluthet av relativ karaktär. Det kaotiska Kaos omvandlas till harmoniska Kosmos och Kosmos till Kaos och så vidare och bildar därmed en växelverkande, oscillerande enhet. Det Ena har alltså vid närmare betraktande två sidor som blir utgångspunkt för en ny enhet av motsatser: Vårt Universum och Antiuniversum.

Men det finns ännu en fråga om naturen som måste redas ut, nämligen frågan om det ändliga och det oändliga, som även det behandlad i Zenons paradoxer. Kan en given sträcka delas upp hur många gånger som helst? Hur länge som helst? Frågan behandlar den så kallade dikotomins problem. Vårt förnuft och matematiken säger både ja och nej. Men vad säger fysiken och logiken?

Niels Bohr och Max Planck diskuterar.

Sedan Max Planck upptäckte energins kvantisering och anammandet av en minsta tidskvantum – placktiden – så säger fysiken säger ett bestämt nej, även om flertalet matematiskt styrda säger ett lika bestämt ja. Så vad gäller? Fortfarande talar vi om vår värld, inte om Newtons religiösa och mystiska mekaniska värld, inte om matematiken i allmänhet och inte heller religionens värld där Evigheten och Oändligheten som bekant Alltid gäller. Så nu gäller även här principen om att det absolutas relativitet och relativitetens absoluthet, förstås. Den svängningsperiod (tid) som vårt universum är involverad i är maximerad till T sekunder (lite drygt 20 miljarder år). Den har ett minimum på tiden t (några miljarddelars miljarddelar av en sekund), då processen vänder. Hela svängningen pendlar således mellan dessa ytterligheter. Och det är således dessa "data" vi har att röra oss med. Eftersom detta gäller vårt Universum så kan vi tala om en lag, en naturlag, ja till syvende och sist kan vi säga att Universums svängningsperiod från sitt tidsminimum till sitt tidsmaximum är tiden själv. Vår allmänna, objektiva tid är identisk med denna process av expansion och tillväxt som vårt Universum genomlöper. Tiden är ett mått på Universums och alltings föränderlighet och ökning av komplexitet, kan man också säga. Detsamma gäller rummet och dess tillväxt och expansion. Rum är således inte något alltid statiskt, utan något i ständig rörelse i expansion och rotation. Rum är i själva verket inte någon tredimensionell enbart rumslig dimension, utan en (roterande, expanderande eller kontraherande) yta, en fyrdimensionell rumtidsyta där dess djup och tredimensionella (subjektiva) verkan fås då mångs sådana läggs efter varandra. Vi kanske minns att Zenon sade: Ty "om varje varande måste ha en 'topos' (vilket betyder både omgivning och läge) som åter är ett varande, gäller detta även själva 'topos', klotets topos måste alltså i sin tur ha en topos och så vidare ad finitum, vilket är orimligt." Men ad finitum gäller som sagt inte. Därmed blir det rimligt, men det kräver också en kvantisering av rummet och att detta är kopplat till tiden och därmed befinner sig under expansion. Einsteins förmodan att "lådor" läggs i en större "låda" gäller som vi förstår inte riktigt heller; bättre är yta till yta. Men om dessa läggs efter varandra och bildar ett visst (kvantiserat) antal och dessa nybildas med en viss frekvens, ja då kan en vision av att "lådor" läggs i en större "låda" sägas stämma med hur det hela fungerar.

Nu några ord om begreppet intelligibel och dess betydelse i ett filosofiskt sammanhang. De gamla grekiska naturforskarna sökte efter lagbundenheter, vilket givetvis också dagens forskare sysslar med. Förekomsten av sådana lagbundenheter av något slag är då förstås en förutsättning. Men inte nog med det: det viktiga är att dessa är fattbara för vårt förnuft – att de skall vara intelligibla. Naturföreteelserna måste vara begripliga liksom de lagbundenheter de uppvisar. Att något är fattbart, betyder bokstavligen av vi kan fatta dem i handen, gripa om dem och titta och känna på dem. Men detta behöver inte betyda att vi förstår. Det vet alla som försökt få igång en videoapparat eller en annan liten elektronisk manick av något slag. Vi ser, fattar dem i handen, vänder och vrider på dem kanske utan att förstå hur de fungerar. Vi behöver någon som kan tala om detta eller vi kanske kan läsa och förstå en handbok i saken. Och då när vi får igång apparaten ifråga och lyckas manipulerar den, så kanske vi kan säga hur den fungerar. Vi har förstått, vilket inte behöver innebära att vi vet allt om alla detaljer, om radiovågor, reläer, resistanser osv. och hur de är kopplade. Men vi har då vi försökt lära oss hur denna apparat fungerar förutsatt att den skall vara begriplig, vara förståelig, fattbar. Kort sagt att problemet med dessa apparater är intelligibla, fattbara för vårt förnuft. Eller i vart fall för någon annans förnuft, t.ex. familjens tonåring.

Men finns det någon grund för att naturen och dess lagar ska vara fattbara för vårt förnuft – intelligibla? Nej, det finns det verkligen inte. Och det är ju det många på fullt allvar menar, även många naturforskare. De brukar med ett litet snett flin mena att något ska vi nog lämna till mystiken och fantasin, osv. Men andra menar i likhet med mig att det vore ju högst tråkigt om det fanns en viss gräns vilket bortom allt icke är intelligibelt. Dessa utgår alltså ifrån, förutsätter att naturen och dess lagbundenheter verkligen är intelligibla. Det gäller endast att upptäcka dem. Till skillnad ifrån den förstnämnda gruppen, de som hellre låter mystikens dimmor få råda, är denna tanke fruktbar. Att naturen är intelligibel är i vart fall en fruktbar vision och tanke. Den är fruktbar därför att naturforskningens historia faktiskt har visat det. Bevisligen.

Naturligtvis kan ändå pessimister säga‚ ja hittills ja, men nu när allt verkar bli alltmer mysteriöst, alltmer gåtfullt ju mer som vi forskar om universum och dess begynnelse, och ju längre vi tränger in i materiens djupaste skikt, så tycks vi ha kommit till en gräns där vi inte kommer längre. En sådan person tycker jag istället borde tänka på detta med paradigm, att vi kanske behöver nya ramar – en till vår verkliga värld hörande och fungerande kunskapsteori – för vårt sätt att söka hemligheterna i makro- och mikrokosmos. Ja, att detta är ett gott tecken, eller till och med ett bevis på, att dessa gränser behöver revideras. Det är också en mer fruktbar tanke, än den rent pessimistiska, anser jag.

Vad är då rörelse, enligt min mening? För det första är frågan fel ställd; man kan inte ställa en abstrakt fråga och vänta sig ett konkret svar. En konkret fråga skulle kunna vara: hur och på vad sätt rör sig ljuset? Det rör sig momentant, stegvis. Precis som allt annat. Ljuset rör sig på så sätt att det förflyttar sig stegvis. Samma gäller ljudet; det förflyttar sig från luftmolekyl till luftmolekyl. Steg för steg, svingar sig rörelsen från molekyl till molekyl Vid en analys av sådana rörelser kan vi inte utgå från en tidpunkt noll och se vad som händer vid nästa tidpunkt. Vi måste utgå från vad som hänt efter det första tidsmomentet, efter det andra, tredje osv. Eller efter första steget, det andra osv. vilket är exakt samma fråga, endast sett utifrån två olika perspektiv.

På samma sätt är det med Zenons pil. Och alla andra pilar och alla förflyttningar och rörelser. Det sker stegvis, momentant. Vila, förflyttning, vila på steget, pendla framåt, vridning höger, vridning vänster, förflyttning framåt/bakåt, vila, osv. Samma med Zenons sköldpadda och den snabbe springaren. Vid en analys kan man inte utgår från en viss tidpunkt då de löper iväg. Rätt metod är att se vad som händer efter ett första moment, ett andra osv. Varken tid eller rum är en glidande skala, det är indelat i tidsliga och rumsliga moment eller steg. Den snabbe löparen tar längre steg än den lilla sköldpaddan. Hans rumsmoment är längre medan hans tidsmoment är kortare, skulle man kunna säga. Och därför vinner han.

Möjliga kosmologier kan inte vara ensartade klot eller sfärer á la Parmenides eller Big Bang-modellen. De måste vara kvantiserade ur både mikro- och makrokosmisk synpunkt och vara en sammanhängande mångfald. De måste vara föränderliga svängande kommunicerande system, med både minima och maxima ur rumslig och tidslig synpunkt. (Annars har de heller ingen funktion och ingen skapande självrörelse och komplexitet. Om inte hela världsalltet svänger, vibrerar, kommunicerar, oscillerar osv. kan inget annat göra det heller. Inte ens minsta ljusfoton, väteatom eller biologisk cell).

Världsalltet som ingår i och självt är en process måste därför ha både en början och ett slut. Annars är det per definition oändligt och därmed både orimligt och obegripligt och tillhör därmed inte naturvetenskapen.

*

Kiruna i augusti 2005

Åke Hedberg

Tillbaka till huvudsidan

Se också:

Filosofisk diskussion om naturvetenskap och kosmologi...

om Varat & icke-Varat, Kaos & Kosmos mm.